Hela familjer försvann med Titanic

Systern, svågern och deras fem barn skulle flytta med dem - till ett bättre liv i Amerika. Alla gick under med Titanic.

Släkten från Långebro, Horn, blev därmed den hårdast drabbade i världen i katastrofen.

I dag är det på dagen 100 år sedan.

Men låt oss berätta historien från början. Kinda på 1800-talet var fattigt. Så fattigt att många ansåg det mödan värt att pröva lyckan genom att sälja allt de ägde för en biljett till USA. Sveriges första emigrantbyrå öppnade i Kisa redan 1846, och gav ännu fler möjlighet att resa.

På 1880-talet emigrerade två bröder från Långebro, Horn, till Iowa. 1905 följde deras unga kusin Sigrid Brogren efter. Det var inte helt ovanligt att unga kvinnor reste ensamma till USA.

Det gick bra för Sigrid i Amerika. Hon träffade en välbeställd man, Ernest Danbom, som också hade rötter i Kinda och som var ombud för rederiet Hvita Stjern-linien.

Som bröllopsresa reste de hem till Sverige, glada att få återförenas med släkt och vänner för några månader. Till avskedsfesten i Långebro kom över 60 personer.

Som den yrkesman Ernest Danbom var, använde han bröllopsresan till att värva emigranter. Han var vältalig och duktig i att lägga ut fördelarna både med Amerika och med rederiets nya fartyg Titanic. Det gjorde han även på avskedsfesten.

På så sätt fick han med sig Sigrids syster Alfrida Brogren, hennes man, lantbrukaren Anders Andersson och deras fem barn, samt Anna Nysten från Kisa. Anders och Alfrida hade fem barn mellan ett och tolv år. Hvita Stjern-linien gav Ernests släktingar rabatt på biljetterna (181 kronor betalade de). När de kom fram skulle de kunna arbeta vid Danboms stora fruktfarm i Kalifornien. Det verkade som ett tillfälle familjen Andersson inte kunde missa.

Sista brevet hem

Via hästkjuts till Kisa, tåg till Göteborg, båt över Nordsjön och tåg genom England nådde de Southampton. Därifrån skrev Sigrid Brogren ett brev hem. Tonen är glad och förväntansfull. Hon berättar målande om stormen och sjösjukan på Nordsjön, och om det vackra England.

Om lille Gilbert skriver hon med en nybliven mors kärlek. "Gilbert han är så snäll, han bara skrattade när vi var som värst sjuka. Jag skall nu gå ner och koka välling åt honom, han vill ej taga flaskan."

Hon gör sitt bästa för att lugna familjen därhemma: "Nu skall ni ej vara oroliga för oss - vi har varit ute förr och kan tala så oss skrämmer de ej så lätt."

Hon avslutar med att berätta att de ska få gå ombord på båten nästa morgon klockan nio.

Brevet är daterat den 9 april. Nästa dag avgick Titanic.

Fastän familjen var välbeställd och dessutom fick rabatt på biljetterna, var det självklart för dem att resa i tredje klass. De tyckte att det var fint nog, på det spritt nya fartyget. De sov därför på nedersta däck.

Vid midnatt, den där olycksaliga natten till den 14 april, låg de båda småbarnsfamiljerna troligen i sina kojer. Då gick en skakning genom skeppet.

Titanic hade gått på isberget.

Men för ögonblicket var det ingen som blev rädd, har överlevaren Anna Nysten berättat. Hon var just då inte tillsammans med resten av sällskapet, och tog god tid på sig upp på däck. När hon väl kom upp var där fullt av folk. Nu växte paniken - det började gå upp för alla att livbåtarna inte räckte och att skeppet var på väg ner i djupet, utan att någon hjälp fanns i sikte.

Fartyget kantrade mer och mer och hotade att uppslukas av de mörka vågorna. Anna Nysten kom i en livbåt. Det sista hon såg när hon lämnade Titanic var de två familjerna från Långebro. På något sätt hade de tagit sig upp på däck, och nu stod de där och höll varandras händer, vuxna och barn. Detta berättade Anna Nysten i ett brev hem långt senare.

Hemma i Långebro hörde släkten nyheten att ett stort fartyg förlist. Först kunde de inte tro att det var Titanic, skeppet som skulle vara osänkbart. Dagar av ovisshet följde. En dag kom Sigrid och Alfridas bror hem från granngården Årtesmåla, med ansiktet förvridet av sorg. Han hade fått nyheten att deras släktingar var döda. Samma dag var det solförmörkelse och fåglarna slutade sjunga. Det sägs att modern Anna, som förlorat två döttrar, två svärsöner och sex barnbarn på en och samma dag, bar ett sorgset drag för resten av sitt liv.

Kvinnornas och barnens kroppar hittades aldrig, men Ernest Danboms lik fann man. I fickorna hade han bland annat en klocka och ett guldarmband. Dessa sändes till Horn. Kroppen begravdes på Hvita Stjern-liniens bekostnad i Stanton, Kanada.

Trots den fruktansvärda katastrofen gick livet vidare även i Långebro och Horn. Människor fortsatte emigrera till Amerika i jakt på ett bättre liv, i en ström som inte sinade förrän inpå 1930-talet. Precis 1 900 personer blev det som emigrerade från Horn och Hycklinge, allt som allt.

- Man tänkte väl att ett sånt här elände, det kan bara ske en gång, säger Gun-Britt Monell.