Det sägs att det är en lyckoring, men skulle den komma på avvägar väntar armod och elände för innehavaren.
Det vet Ann-Cathrine och Göran Lindgren som äger och förvaltar Åby säteri vid sjön Åsundens sydvästra strand.
- Jag har aldrig trätt ringen på fingret. Jag är lite skrockfull och vill helt enkelt inte, säger Ann-Cathrine som tycker att det är tryggast om ringen får ligga kvar i sin ask.
Desto mer ovarsam var fru Gardemein som bodde med sin förmögna och högmodiga familj på Åby säteri på 1700-talet. Så här skriver Wilhelmina Grawallius i boken "Östergötlands Bygder" som gavs ut 1890.
"En afton hade det fallit fru Gardemein in att göra en sjöpromenad på den vackra Åsunden. Dylika promenader voro icke egentligen i hennes smak, men hon ville roa en fröken, hvilken några dagar gästat hennes hus, och på samma gång som hon visade denna de leende stränderna, hade hon äfven tillfälle att visa, att alla de ställen, som der lågo i sommargrönska och fägring, tillhörde henne.
Den lilla prydliga båten, hvilken roddes af en betjänt, lade ut från bryggan. Snart hade de passerat sundet och voro ute på den vidsträcktare sjön.
"Att du vågar så leka med denna dyrbara klenod, min nådigaste vän!" utbrast den främmande fröken, då hon såg att fru Gardemein lät vågorna brusa kring en ring, som hon tagit af handen och hvilken fröken visste ega ett högt värde för den Gardemeinska familjen. Ringen hade nemligen i många generationer gått i arf inom densamma och ansågs vara en amulett, som medförde lycka - en lycka, som skulle förloras med ringen.
"Leken roar mig", svarade den tilltalade stolt.
"Men tänk om du tappade ringen!"
"Så! hvad månde då hända?"
"Att du aldrig mer finge återse den."
"Nej, det vore då alldeles omöjligt!" inföll betjenten, hvilken, i förskräckelsen att frun skulle tappa den ring, om hvilken hans mormor berättat så underliga saker och att den vore skänkt af en trollpacka, glömde den vördnad, han var van att visa sin höga matmoder.
"Ja, att det vore omöjligt, vet jag nog, ja, lika omöjligt - hvad ska jag taga till? - som för mig att blifva fattig!" yttrade fru Gardemein, och det högmod, som svälde inom hennes bröst, gaf åt dessa ord ett uttryck, som sjelfva högmodets demon skulle afundats henne."
Hon fortsatte att leka med ringen tills den plötsligt sveptes ner i djupet av en häftig våg. Släktklenoden var borta. För evigt trodde fru Gardemein.
Tiden gick och ringen glömdes bort. Men en dag stod en piga och rensade fisk i notboden på gården. I magen på en gädda hittade hon den förlorade ringen.
Många år senare befann sig den nya ägarinnan på Åby, fru Hellwegh, på Kise marken. På marknadsplatsen mötte hon en gammal och illa klädd kvinna som ödmjukt böjde sig ned för att kyssa fru Hellweghs klänning.
Den fattiga kvinnan presenterade sig med namnet Gardemein. Hon ville tacka för alla gåvor som skickats från hennes forna hem på Åby gård till fattigstugan där hon nu bodde.
Familjen Gardemein hade strax efter ringens återkomst hamnat i ekonomisk knipa och tvingats sälja Åby och alla sina ägodelar. Det sista som såldes var den säregna ringen. Trots att den vandrat mellan många olika händer lyckades en dotterson till fru Hellwegh spåra upp den och även köpa den. Sedan dess har den följt ägarna till säteriet och ska "framgent som ett klenodium åtfölja egendomen".
Ringen består av två rader gyllene filigransarbete som hålls samman av tre släta guldlänkar. En bit saknas i det eleganta mönstret. Det sägs att gäddan har bitit av den.
Göran Lindgren tillhör fjärde generationen efter sin släkting J G Gustafsson som köpte gården 1880. Enligt Wilhelmina Grawallius anteckningar i "Östergötlands bygder" fanns Åby redan på 1500-talet innan det på 1600-talet köptes av adjutanten Axel Kristoffer von Gardemein.
Wilhelmina Grawallius beskiver sitt möte med herresätet så här:
"Uppför och nedför höga backar, genom furuskogars eviga grönska, genom lunder af höga ekar och susande björkar, mellan hvilka stundom framskymtade en spegelblank sjö, en alkransad å eller en liten hviskande bäck, gick vägen från Kisa fram till resans mål, det gamla, kära, romantiskt belägna Åby. Åby är också ett af de ställen, der man tycker sig likasom omgifven af osedda gengångare från svunna tider".
Sagan om ringen på Åby lever fortfarande. Frågan är hur det står till med vålnaderna i tvåtusentalets tekniska tidsera. Enligt Göran Lindgren är det fridfullt. Med ett undantag.
- Vita frun går över gården med sitt följe varje midsommarafton.