Egentligen ska man besöka henne på sommaren. Det är då Sissis frodiga fruntimmer får flytta ut till friheten i trädgården i Björsäter, på en liten höjd, där hon och Per Erik sedan 2004 bor i huset där maken växte upp.
Fast fruntimren är fria även inne i ateljéns vinterförvaring. Här döljs inget under vida tunikor, bylsiga byxor eller vadlånga kjolar. Här får kropparna svälla ut som de behagar. I all sin prakt.
De ser ut att vara stolta över sina kroppar. Är du det också?– Ja, numera är jag det, även om jag inte lika lättvindigt kastar alla paltor, ha ha. Sjuka kroppsideal och unga tjejer som bantar gör mig både ledsen och arg.
Vad är ideal för dig?– Att må bra, inuti. Att bejaka den kropp man fått och vara glad och stolt över den. Allt annat är sorgligt.
Du blev lurad till Sverige. Berätta!– Jag växte upp i Amsterdam och var praktikant hos en konstnär som anordnade konstkurser. Det var så jag fick min utbildning. Långt senare, under ett konstprojekt i Portugal, träffade jag en svensk kvinna, Margareta, som började tjata om en ”perfekt man” för mig i Sverige. Då var jag frånskild, 36 år gammal och lycklig.
Vad då för en karl?– Han hette Per Erik, sa Margareta, var fotograf i Ystad, frånskild och hade två minderåriga barn. När hon berättade att han var 60 år utbrast jag ”va, jag vill verkligen inte ha nån gubbe. Och med små barn dessutom. Nej tack!” Det var fel på så många plan.
Men hon gav sig inte?– Nej, hon fortsatte att tjata om den här mannen och om att vi var som klippta och skurna för varandra. Men jag stod på mig, jag var inte ett dugg intresserad. När jag sedan kom till henne i Sverige, för att bli introducerad för diverse konstnärer och presumtiva samarbetspartners, kuppade hon och sa ”nu ska vi på middag hos Per Erik!”
Oj, vad hände?– Jag blev riktigt arg. Kände mig som en jädra ko som hon föste runt som hon ville. Jag var tvärförbannad när vi kom hem till Per Erik, men i samma ögonblick som han öppnade bildörren tänkte jag ”helvetets jävlar. Där är han!”
Vadå, blev du blixtförälskad?– Ja ja, jag föll som en fura. Eller som Per säger ”det var ett bombnedslag”. Och sedan dess, 1996, är det vi. Det skiljer 24 år mellan oss, men det reflekterar vi sällan över.
Var det svårt att lämna havet och Skåne?– Mycket, men Pers föräldrar blev dåliga. Jag var redan kär i hans föräldrar och när jag fick se deras hus blev jag kär i det också. Jag är känslostyrd och följer min magkänsla. Pers tidigare barn skulle flytta till sin mamma och vår son Bo skulle börja skolan, så det passade med ett uppbrott.
Hur känns det att fylla 60?– Det är både kul och läskigt. Inuti har jag stannat på 37. Men jag ska ha ett ”sweet 60’s party” och fira som om jag vore 100, ifall jag inte lever då.
Dina största uppdrag i Östergötland?– Den bikiniklädda och dykande fyrametersskulpturen Trudy vid väg 35 söder om Åtvidaberg och statyetter till Åtvidabergs sparbanks 150-årsjubileum.
Vad gör dig lycklig?– När kvinnor säger ”äntligen någon som visar vanliga kvinnokroppar”. En berättade att när hon är ledsen åker hon och tittar på Trudy. Då blir hon glad igen. Men även männen älskar mina kvinnokroppar.
Vad är det bästa med att vara du?– Att jag tycker att det är okej att jag är jag.
Vad är du mest stolt över av ditt livs bedrifter?– Att vi fick hjälp av hemtjänsten så att min mamma kunde komma på besök från Amsterdam och vara här så mycket som hon var innan hon gick bort.
Din största utmaning i livet?– Släppa taget.
Beskriv dig själv med fem ord.– Kreativ, otålig, njutare, positiv, envis
Vilken är den bästa bok du läst?– ”Ön under havet” av Isabel Allende (den holländska översättningen).
Om du fick resa i tiden?– Turkiska kusten 1989, då jag var 29 år. Seglatsen med tio främmande passagerare och en proffsbesättning var bokad sedan länge. Men så lämnade min man mig för en annan kvinna och vi skilde oss. Jag var totalt nedbruten, men bestämde mig för att genomföra resan i alla fall. Det är det bästa jag gjort. Efter de där tre veckorna var jag superboostad och visste att jag skulle klara mig.
Vilket är ditt allra sämsta köp?– Tulpaner som bara stod sig i två dagar.
Vad gör du helst en ensam ledig dag?– Njuter i min skulpturträdgård eller är vid havet.
Om du fick ändra en sak med dig själv?– Sluta vara orolig.
Något du är extra nöjd med, i din personlighet?– Att jag inte tar saker för givna.
Har du någon okänd talang?– Min man skulle säga skriva . . .
Om du vore ett djur?– En orangutang. Kärleksfulla och med så vacker färg.
När är människor riktigt pinsamma?– När de är fulla.
Egenskap du högaktar?– Empati och ärlighet.
Vad gör dig riktigt arg?– Likgiltighet och orättvisa, framförallt mot äldre, kvinnor och barn.
Du är allsmäktig för en dag. Vad gör du först?– Ser till att alla människor världen rund slutar med förtryck och inser att män och kvinnor ÄR olika, men likvärdiga.
Ett annat yrke som också hade passat dig?– Gästfru på ett fint litet konferenshotell vid havet, där också gäster som egentligen inte har råd får komma. Eller guide, som jag utbildar mig till just nu.
Var trivs du allra bäst?– Vid havet. Där finner jag lugnet i mig själv.
Vad äter du vid din sista måltid?– Gräddbullar i massor. Då kommer jag att må så dåligt att jag bara vill bli skjuten.
Vem, levande eller död, vill du bjuda på middag?– Harry Belafonte.
Vilket erbjudande hade du inte tackat nej till?– Förutom att delta med en jätteskulptur på ”Burning man festival” i Nevada, att smycka massor av sjukhus, torg och rondeller med mina skulpturer. I brons.