-- Ingen vill ta över gården och någon gång måste man sluta,konstaterar Anders Holm som nu avvecklar lantbruket för att blipensionär. Han och hustrun Kerstin Holm kommer att bo kvar i huset iKummelby utanför Hogstad och marken arrenderas ut till en granne.
-- Det vore skillnad om vi skulle sälja gården och inre lösöre somde gjorde förr. Om vi skulle tvingas flytta, det vore inte roligt. Menlite gamla maskiner, det är inget att sörja över, säger han.
På parkeringen står 200 bilar och spekulanterna har kommit långvägaifrån, Örebro och Sundsvall bland annat. I logen har auktionen börjatoch andedräkten står som ånga ur de kepsprydda männen i olika åldrar.En kartong med reservdelar till gräsklippare och lite bult går på 50kronor. Lite senare är det traktorer, tröska och lastmaskin som ska gåunder klubban.
Anders Holm är född på Kummelby Frälsegård utanför Hogstad och togöver efter sin far 1963. Han har aldrig haft mjölkkor men fram till90-talet hade han en stor besättning mellankalvar och mot slutet ocksåCharoletdjur.
Han minns på 60-talet när det var fyra gårdar igång i byn. Sen långtid tillbaka är all jord samlad till Frälsegården och nu ska marken gåupp i ett ännu större jordbruksföretag.
-- Det går inte att klara sig på det här (80 hektar) utan man måsteha mer. Skulle man börja med bara det här i dag, ja, det voremeningslöst, säger Anders.
Av hans tre döttrar är det en som haft tankar på att ta över gården.Clara Holm Nause, som är utbildad husdjurstekniker, bestämde sig ändåför att avstå.
-- Man ställs inför så stora krav, man måste ha så stora arealer medden jordbrukspolitik som förs i dag. Skulle vi ta över nu skulle 1,5person behöva jobba utanför samtidigt som det finns jobb för två pågården. Det är en för tuff utmaning helt enkelt, säger hon.
Kerstin Holm lyser upp tillställningen med en knallröd jacka blandalla grönklädda män. Som sedvänjan bjuder har hon förberett lunch somhon ska bjuda vänner och bekanta på efter auktionen. Hon har helatiden, utom en period när barnen var små, jobbat som lärare i Mjölby.Men efter att ha bott på gården sen 1967 har hon en stark bindning tillKummelby.
-- I dag känns det positivt. Det är fint och i ordning på gården.Det är vemodigt också naturligtvis, men det värsta vemodet harförsvunnit för länge sen.
-- Det tyngsta var väl när vi insåg att ingen skulle orka driva detvidare. Men vi skulle aldrig tvinga någon att göra det för det bliraldrig bra, säger hon.
Att den dagen kommer då de trots allt måste sälja gården håller sakta på att sjunka in.
-- Det är inte roligt att tänka på. Jag kan inte sälja det, det får någon annan göra, säger Anders.
-- Vi älskar ju huset båda två och vi kommer att bo kvar så länge vi orkar, säger Kerstin.