Den kliver fram 60 meter bort. Få hade låtit bli att skjuta i det här läget, men Janne avvaktar.
Nu går den rakt emot honom. Med avståndet minskat till 40 meter stannar den bakom en torrgran, och jägaren tänker, med avtryckaren kramad halvvägs: "ett steg till bara, kom fram nu".
Så går skottet iväg. Det är som om tjuren ser det komma; med blicken mot gevärsmynningen sänker den huvudet just när kulan träffar. Den tar ett par steg och vänder sidan till, så smäller ännu ett skott och innan ekot lagt sig brakar djuret ned i fnösket under sig. Den dittills så lugna jägarkroppen börjar skaka, rena frossan ristar honom när han halvspringer fram till bytet...
Sex år har gått sedan Jan Cardell fällde sin tiotaggare, men hans spontanbeskrivning av hur det gick till är lika levande som det är huttrande kallt i den tidiga morgonvinden.
Vi står i ett väderbitet jakttorn på en höjd ovan leråker åt norr, ett kalhygge åt väster och ett gårdskomplex några hundra meter åt öster. Våra lågmälda röster ackompanjeras av prasslet från stelfrusna björklöv i vinden. Bruna, gula, röda är träden. Gulblå, nästan grön, är himlen närmast den nyvaknade solen. Åt andra hållet är samma luft violett.
Janne bjuder på soppa, men vi hinner bara smutta på den innan vår värd slår ut med handen och viskar. Han har sett en älg. Här. Nu. Hundra meter bort bara, åt söder!
Vi väntar. Länge. Själv ser jag ingenting, förrän det plötsligt skuttar fram en kalv ur skuggan. Sekunden efter uppenbarar sig modern.
De travar fram väl upplysta framför skogsbrynet. Och jag tänker: Nu!
Men det kommer inget skott. Bara surrknäppandet från Pias kamera.
Janne Cardell lät bli, den här gången.
Efteråt kommer gliringarna. Vid fikat.
-- Hade du inga skott i bössan?
-- Vågade du inte riskera att få in ett dåligt skott i tidningen?
Jargongen är retsam. Lite rå på sina håll, men ändå varm.
-- Ingen jägare kan klandras efteråt för att han inte sköt, säger jaktledaren Göran Magdesjö när ingen annan hör, det är bara jägaren själv som avgör när han ska skjuta.
Nio män i en rörig ring på en gårdsplan. Första drevet avslutat, snart dags för nästa. Det refereras (antydningsvis) till fräckisen som Göran A drog under gårdagskvällens planeringsmöte. Det äts äggmacka, soppa och annat som vinner godkännande nickar från gruppen. Tobak är också "jägarmässigt", medan Hasse P skäms lite över sin Risifrutti.
Göran A heter Andersson och är pensionär. Hasse P heter Hans och Pettersson och är egenföretagare. Göran "Maggan" Magdesjö är lika mycket mångsysslande pensionär som Bernt Lindberg, men har fler skyttetävlingsmedaljer inskrivna i sin medhavda jägarförbundsbok. Dessutom har han jagat sedan han var femton. Peter Hansson är snickare och verkar ha satsat mest pengar av alla på sina jägarkläder. Rickard "Rille" Larsson är inte bara jaktledig betongarbetare - han är husse också. Till Molle, småduktig på att nosa rådjur när det vankas älg. Per Hansson kallas Pera och är även han i byggbranschen. Här finns också Pelle Edenborg som till vardags är klottersanerare men som strax ska bli hjälte när det gäller det som saken gäller i dag, här och nu på marken bortom Rist gård en halvmil norr om Ljungsbro.
Varken Pelle eller någon annan vet det ännu, men dagen kommer att bjuda fler samtalsämnen än Janne Cardells skonade kalv under gryningstimmen.
Sistnämnde Jan lever för övrigt gott på sina meriter, även om antalet skjutna älgar för hans del inskränker sig till två efter 20 års jagande. "Jaha, och hur stor var han i dag då" hånar Rille förnöjt med syftning på den sexåriga tiotaggarhistorien som han inser har nått mina reporteröron under morgonen. Hela gruppen tystnar i respekt inför Jannes påpekande att ingen i gänget har något liknande på väggen därhemma, än hans älgtjurskrona.
220 kilo kött blev det efter slakt den gången.
Hur mycket kött det blir kvar från dagens byte återstår att se.
Vi lämnar så småningom jaktlaget ensamma att utreda den frågan. Men vi får i alla fall se den, kalven som blir Pelle Edenborgs 20:e fällda älg under hans 22-åriga jägargärning. Men då är den redan död. "En ko och två kalvar är på väg mot dig" hade Göran Magdesjö sagt över radion, sedan var det bara att vänta.
För detta, att tålmodigt vänta, är vad jakt handlar om. Tillsammans med att tänka en massa tankar ensam ute i prakten. Och att umgås, snacka skit och trivas. "Maggans" jaktlag gör en stor grej av detta sociala, genom att bosätta sig ut i jaktmarken under hela första älgjaktsveckan. Tio (en blev sjuk till premiären) avslappnade men taggade karlar hyser in sig i två torp under hela veckan, med allt vad det innebär av morgonstök och middagsförplägnad i fast och flytande form.
Jaktmarken ingår i ett eget älgskötselområde, som markägarna, och därmed flera av jägarna, själva rår över. Årliga stämmobeslut föregår älgjakten, jaktlagstilldelningen är noga övervägd. För jakt handlar också om att ta ansvar, säger Göran Magdesjö. För skogen och för en lagom återväxt av älgstammen.
Men, förstås, jakt handlar också om att faktiskt knäppa av det där skottet. Som fäller ett stort djur till marken.
Hur det känns?
-- Det känns bra, säger Pelle, när det sitter där det ska.
-- Man tänker på skottvinkeln och placeringen, förklarar Janne.
-- Det är väl ungefär som att skjuta av en bild, säger Göran.
Och vi reser hem med beviset lagrat i kamerans digitala bildkort. Beviset för att vi var med, när det premiärsköts hösten 2003. Hade det bara varit kalven i stället för kon som vi fångade så hade träffen varit klockren.