Det var en gammal dröm som gick i uppfyllelse när Isabella Cocito kom in på GMU, militär grundutbildning, i Eksjö i juli 2017. Elva månader av tuffa utmaningar väntade på henne. Hon var ensam tjej.
Och som hon hade laddat.
– Jag ville in på befälsutbildningen så jag hade anlitat en personlig tränare i ett halvår för att klara de tuffa inträdesproven. Jag har alltid tränat mycket, men nu behövdes en överväxel.
Bara tre veckor in i utbildningen rasade allt.
– Vi låg ute i fält en hel vecka. Sov, tvättade oss, gick på toa ... allt utomhus. Eftersom Eksjö inte klassade som riskområde hade jag inte funderat på TBE-vaccinering.
– En 18-åring på logementet hade drabbats av TBE veckan före, hemma i Stockholm, och faktum var att vi pratade lite om fästingar medan vi låg ute. Han hade dock tillfrisknat väldigt snabbt.
När Isabella kom hem till helgen hittade sambon Martin en pytteliten fästing på Isabellas rygg.
Han tog bort den och ingen tänkte mer på det.
– När jag var tillbaka på utbildningen hade vi skjutövningar och skulle pricka gubbar som dök upp bland en massa kullar, och det gick dåligt.
– Min hjärna var inte okej och jag började få huvudvärk varje dag. Men jag trodde det berodde på stressen.
Kort därpå fick Isabella hög feber, blev sängliggande på logementet och tappade all aptit. Hon hade ont i leder och muskler.
– Så fort jag ställde mig upp domnade mina ben bort och jag minns hur jag släpade mig till toaletten. Jag kände att något var riktigt, riktigt fel. Jag ringde mamma och grät varenda dag.
Isabellas symptom är ett skolboksexempel på hur TBE yttrar sig.
– Jag sa till regementets sjuksköterska att jag hade haft en fästing, men hon trodde att det rörde sig om en förkylning, som hade påverkat även benen.
Isabella blev inte bättre och oron över vad som hände med hennes kropp växte. Hon avbröt utbildningen, åkte hem till Linköping och sökte vård.
– Jag låg i ett mörkt rum och när vi åkte till akuten hade jag en filt över huvudet. Jag var överkänsligt mot ljus och ljud och trodde att mitt huvud skulle explodera.
Isabella kräktes ofta och pendlade mellan att vara dyngsur och frusen.
Efter en tredje vända till akuten fick Isabella diagnosen TBE. Hon låg inlagd med dropp i en vecka.
– Ett litet kryp hade slagit omkull precis allting.
Julen kom, men Isabella kunde inte vara med. Under hela första halvåret kunde hon inte ens titta på tv.
Hon provade att jobba 25 procent på ett fritids, och sedan 50 procent, men var tvungen att sluta helt.
Hon började plugga på socionomprogrammet, men tvingades sluta.
Bitterheten gentemot försvaret finns där, men hon intalar sig att hon måste släppa den. Den förtär henne bara.
– Jag fick 200 000 kronor från försvarets försäkringsbolag och de behövs eftersom summan jag får från Försäkringskassan varje månad är så liten.
Det gör henne arg och ledsen att försvarsmakten på sin hemsida inte uppmanar alla rekryter att TBE-vaccinera sig i god tid.
– Det är väl ändå rimligt inför en utbildning som till stora delar och under lång tid äger rum ute i skogen?
I dag får Isabella hjälp av ett hjärnskadeteam, psykologhjälp och övningar i en avslappningsgrupp.
Hjärnhinneinflammationen har gjort henne hjärntrött, ännu 1,5 år efter fästingbettet. Ingen vet när hon blir frisk. Det kan ta flera år till.
– Det är som mörka värkmoln i huvudet. Hjärnan känns så tung och är helt slutkörd även efter små exponeringar. Den registrerar alla ljud och har mist förmågan att sortera dem.
Tack och lov kan Isabella träna, men i övrigt är inget i livet sig likt.
– Jag sover tolv timmar per natt. Jag är dagmatte och går en promenad med en liten mops. Men mest väntar jag på att Martin ska komma hem. Umgänge har jag nästan inget längre, jag orkar inte.
En del i Isabellas omgivning förstår hennes problem, andra gör det inte.
– TBE syns inte utanpå, men jag kan lova att jag inget hellre vill än att sluta må som jag gör.
Ett jobb, ett hus på landet, vänner, barn. Ett vanligt liv. Så ser drömmen ut.