Lotta Hedborg bor på gården Olivehult säteri, som ligger intill sjön Stråken cirka en halv mil från Borensberg. Där har hennes släkt bott i hundra år.
– För mig är det mer än bara ett hem, det är ett arv jag vill bevara på bästa sätt, säger Lotta Hedborg.
Vi möts vid den 580 kvadratmeter stora röda herrgården, Lottas hund Skott skäller genast ut mig när bildörren öppnas och inväntar sin matte innan jag får gå fram till huset.
– Det är en trygghet att ha Skott speciellt när man bor själv på gården.
På den 300 hektar stora herrgården finns åtta bostadshus, ett sommarhus, stall, ladugård, flera uthus och en torkria.
– Torkrian är en av få som finns kvar i Sverige, där torkade man förr i tiden sina kärvar.
Olivehult var förr ett högre ståndshem och byggdes på 1650 talet, cirka hundra år senare byggdes en andra våning. I slutet på 1700 talet bodde Sveriges första riksgeograf Gustav Fredrik Linnerhjelm på godset.
Lottas farfar och farmor tog över gården 1921.
– Ett sekel har släkten ägt gården och här vill jag bo kvar tills jag dör. Så länge jag klarar mig själv kommer jag bo kvar på Olivehult.
Flera av tapeterna i huset är från 1600 talet och i ett rum finns tapeter gjorda av gyllenläder som inte får utsättas för solljus. De flesta av inventarierna har funnits i huset i flera hundra år.
Innan pandemin erbjöds visningar i herrgårdens huvudbyggnad och ofta kom grupper i bussar dit för att se och höra gårdens historia.
– Det kan vara uppemot 30 visningar på ett år, det är inte ovanligt att amerikaner kommer och vill se huset.
Men det är långt ifrån alla som ser charmen med att bo i ett stort hus fylld med historia.
– Jag och min syster bedrev "Bed and breakfast" i några år. Några älskade att bo här och andra tyckte det var förskräckligt otäckt, med alla djurhuvuden på väggarna och ljud som hörs lite överallt.
I ett av de 18 rummen har hon själv upplevt att det spökar.
– Ända sen jag var liten har det kommit ljud och konstigheter från det rummet, men det är inget som stör mig längre, säger Lotta lugnt.
Gården får inte förändras då de flesta byggnader är k-märkta och alla ändringar ska godkännas av Länsstyrelsen.
– K-märkning kan göra det svårare och dyrare att få saker gjorda.
Det är ett tufft och hårt jobb att driva hela gården. Hon har valt att arrendera ut lantbruket men har själv dikor, kvigor och uppfödning av shetlandsponnyer. Aveln på ponnyerna är något hon ser som en hobby men som också har sina fördelar.
– Djuren hjälps åt att beta av de 55 hektaren betesmark som finns. Hästar har funnits på gården under en lång tid och ridning är fortfarande en stor del av mitt liv även om jag inte rider lika ofta som förut.
Hur är det att driva Olivehult helt själv?
– Det kan vara ensamt då jag inte har några kollegor, men jag gillar för det mesta att vara själv och har inga problem med det. Jag brukar prata med mig själv och hunden, det är därför han är så intelligent, säger Lotta och skrattar högt.
Lotta förklarar att hon är väldigt traditionsenlig och gillar inte när saker förändras.
– Jag vill ta hand om alltför att bevara historien och hoppas huset får följa med in i framtiden i oförändrat skick.
– På Olivehult står tiden stilla och inget ändras, det är exakt så jag vill ha det, säger Lotta med ett stort leende.