Magnus Persson i växthuset med tomater. "Jag äter nog tjugo tomater om dagen. Det en speciell känsla att äta det man odlat själv, att hämta tomat, gurka, potatis och sallad i landet".
– Vi träffades på Ica i Ödeshög för tre år sedan. Det sa nog bara klick, skrattar Elisabeth.
Magnus hade flyttat från Laholm till Ödeshög några år tidigare. Elisabeth är född och uppvuxen i Ödeshög.
– Att flytta till Ödeshög var nog ett av de värsta besluten jag tagit i mitt liv, säger Magnus. Att lämna allt i Laholm och mina barn samt att sälja mitt föräldrahem. Men nu trivs jag jättebra här.
Båda bär på en rastlöshet och en vilja att starta nya projekt.
– Det är svårt att sitta still någon lång stund, det tar ofta bara fem minuter, sen får man en jäkla idé som jag bara måste göra, säger Magnus.
Paret bor i en villa längs med huvudgatan i centrala Ödeshög. Den 2000 kvadratmeter stora trädgården är indelad i små rumsligheter, där den tidigare gräsbeklädda ytan successivt blir mindre och omvandlas till någonting nytt. Gårdsbutik, orangeri och växthus är bara några av de projekt de byggt och inrett. De gör allting själva.
– Det här är vår oas. Vi gör det mesta här tillsammans, vi är bra på olika saker och kompletterar varandra, menar Elisabeth.
Magnus Person och Elisabeth Qvick i det nybyggda orangeriet som byggdes för ett år sedan. "Bordet satte jag ihop förra julen när vi skulle ha glögg och pepparkakor på en bjudning", säger Magnus.
Elisabeth Qvick berättar att hon tidigare både jobbat på restaurang och restaurerat möbler. "Det vore jättekul att ta upp det igen, ta tillvara på fina möbler och renovera dem".
Magnus jobbar som vaktmästare i Hästholmen och Elisabeth inom vården i Gränna, men hon har nu valt att gå i pension till hösten och kan då ägna sig mer åt sina intressen och passioner, som parets gemensamma gårdsverksamhet.
– Det var svårt beslut, men det känns bra nu. Det blir en ny era. Kul att nu kunna sylta, safta och ta hand om allt vi odlat i trädgården. Kanske starta ett sommarcafé.
De har även ett gemensamt brinnande intresse för bin. Magnus tar hand om kuporna, medan Elisabeth gör arbetet runtomkring.
"Det häftigaste är att man kan ha bin mitt inne i samhället, de stör ingen. Enda gången de blir arga är om man irriterar dem. Man ska röra kupan så lite som möjligt. De är så fokuserade på det de gör" säger Magnus Person.
I beredningsrummet för honung står burkar uppradade på en hylla med olika nyanser. Färgen ändras under sommarsässongen beroende var bina hämtar sin nektar.
– Det är kul att hålla på med bin, säger Elisabeth, men jag fick en allergisk reaktion av ett stick en gång, då blev jag lite harig. Det är samtidigt mycket annat att göra, att rengöra verktyg, röra honung och tappa upp den.
Magnus har byggt de olika kuporna i trädgården själv, och vill att bina ska leva så naturligt som möjligt. Han drömmer om att utveckla verksamheten kring bin.
– Det vore roligt att ha en bigård, hålla i kurser och lära andra att bygga bikupor.
"Den här stockkupan har jag byggt nu i veckan. Jag har holkat ur stocken, suttit där med motorsåg, mejsel och hammare. På den här gården gör vi allt själva, skrattar Magnus Persson. "Stocken är från skogen och vassen från Tåkern."
"Det här är en halmkupa som jag inte gör något med. Bina lever sitt eget liv här, det är bara en rolig grej. Jag sätter bara på en "skattlåda" på sommaren för att samla in lite honung. En låda på toppen, där de går upp och samlar in honung" berättar Magnus Persson.
Vad är ert driv?
– Utmaningar, att lära mig saker och viljan att utvecklas, beskriver Magnus. Jag brukar tänka på min pappa som bara blev 53 år. Tänk så mycket han inte hann och så många som ångrar saker de inte gjorde i sitt liv.
Magnus berättar om sin uppväxt i Laholm där han tidigt fick ta ett stort ansvar hemma.
– Jag har haft ett tufft liv och började arbeta tidigt. När jag var sex år fick pappa ett träd över sig i skogen och hamnade på sjukhus i över ett år. Han höll på att stryka med.
Familjen drev då jordbruk på tre gårdar.
– Jag började aldrig andra klass i skolan, jag var hemma och jobbade som en galning med min farmor och farfar för att klara av gården.
Under samma tid drabbades gården av en eldsvåda och stora delar brann ner.
– Det var så tufft.
När pappan kom hem från sjukhuset skilde sig hans föräldrar.
– Min mamma stack och jag tog det väldigt hårt. Hon har sedan dess aldrig funnits för mig. Jag och mina småsyskon splittrades, de flyttade med mamma. Pappa, farmor och farfar har varit min familj.
– Alla motgångar i livet måste bearbetas på något sätt. Jag har nog haft hetsigt temperament under största delen av livet. Jag kan bli jäkligt arg och irriterad, men det går över på två minuter igen. Jag har blivit lugnare med åren.
– Han går då ut i sin "man-cave" och spikar, skrattar Elisabeth.