Hästholmen. Här är sommaren så som den var förr. I alla fall om man få tro på gubbarna som sitter uppe på 31:ans Glass ock Kök. En glassbar med restaurang och festlokal som Håkan Johansson driver med sin fru Karolina.
Här finns det röda stugor, flera hundra uppradade fiskespön, nymålade segelbåtar och så de skrikande fiskemåsarna nere vid hamnen.
– Det är inga sköna visor från fåglarna, säger Leif Fracke.
Han sitter tillsammans med Kurt Holmstedt, Kenneth Reinerstedt, Jonas Andersson och Håkan Johansson, inne på bottenvåningen på 31:ans Glass ock Kök. De är goda vänner och alla är de grannar.
Eller nej, inte riktigt kanske.
Jonas Andersson, även känd som ”the famous singer from Sweden”, en rolig anekdot männen emellan, bor i Ödeshög. Varje vecka samlas de fem goda vännerna över en kopp kaffe och en bit sockerkaka. De har inte bråttom. Leif, Kurt och Kenneth är pensionärer.
– Vi gubbfikar, säger Håkan med ett belåtet leende. Han berättar att de försöker fika tillsammans minst två gånger i veckan. En trevlig samling som de har ärvt från en god vän, Gunnar Fransson. Han gick bort för ett par år sedan.
Den pittoreska glassbaren, som serverar hemmagjord färsk glass varje dag, vetter rakt ner mot Vättern. Utanför slår en härlig stark blåst rakt i ansiktet. Stressen rinner snabbt av. Här får man gott om tid. Utsikten, den är slående. Tempot, det är stillsamt. Jo, förutom måsarnas skrik då.
Nere vid hamnen tittar Göran Hallinder till sina tio fiskespön. Han har ställt dem snyggt i rad på sin sexåriga motorbåt ”Sam”.
– Hon är ingen vacker syn men hon är mycket funktionell, säger han. Linorna får inte trassla till sig.
Varje år åker han minst två gånger till Hästholmens hamn. På Fiskeklubben hyr han ett rum. Göran och ägaren till klubben är polare.
– Det är få ställen i Sverige som har bra med röding. Därför försöker jag komma hit så ofta jag kan, förklarar han.
– När jag vill fiska brukar jag vara ute i god tid för att hinna boka en båtplats och rum. Men ibland blir det svårt.
Människor vi möter är trevliga. De lyser upp när de få veta att vi kommer från tidningen.
– Det är inte jättemycket folk här som rör sig ute just nu, men hela restaurangen är fullbokad, säger Britt-Marie Rindemar. Tillsammans med sin dotter driver hon Vätterhästen, ett stort charmigt värdshus som anor från slutet av 1800-talet.
– Förr var det ett järnvägshotell, men nu är det ett historiskt värdshus vars populära wienerschnitzel, med stekt potatis, lockar gäster från hela landet, säger hon stolt.
I dag finns ingen uteservering. Det blåser för mycket. Men affärerna går bra. Britt-Marie ser trött ut. Hon berättar att hon inte vet hur länge hon kommer att orka driva verksamheten.
– Vi köpte huset för 16 år sedan. Det har gått bra hela tiden. Men min dotter flyttar snart och jag är en gammal pensionär. Jag måste hinna leva lite, säger hon.
Tillbaka till de goa gubbgängen uppe vid glassbaren. Den skämtsamma tonen har lagts åt sidan. Nu snackas det allvar. Politik så klart. Missnöjet med hur kommunen har skött badförbudet för ett par veckor sedan står sig än. Borrprovning och sprängningar i en av Sveriges sötvattensjöar upprör.
– Märkligt att vi inte värnar mer om vårt vatten, säger Kenneth Reinerstedt och tittar bort mot fönstret över vattnet.
– Hästholmen, det är ju Ödeshögs hjärta, inflikar Håkan Johansson bergfast.