Att använda hundar till att leta efter försvunna människor är inget nytt. Men ingen av dem har tidigare kunnat söka bara efter barn. I Sverige finns ett femtiotal högkvalificerade polishundar som kan spåra eller söka efter människor och i Räddningstjänstens regi utbildas intresserade civila hundekipage i så kallat eftersök.
-- Om man använder en polisspårhund så förutsätter det att man vet var barnet har gått, vilket inte alltid är så lätt, säger Lennart Wetterholm från Hundcampus utanför Hallsberg.
Räddningshundarna från Räddningstjänsten markerar alla människor som kommer i deras väg. Därför måste de vänta tills de sökande människorna har lämnat området och då kan det vara för sent.
Lennart Wetterholm var tidigare chef för militärens antisabotageverksamhet och hade då ansvar för militärens hundekipage. Han har över 20 års erfarenhet av att träna min- och bombhundar, han har startat minhundsverksamhet i bland annat Kambodja, Libanon och Bosnien och har också varit med om att bygga upp den italienska räddningstjänstens hundverksamhet.
-- När jag för några år sedan var ute på ett skarpt läge där ett barn hade försvunnit så tänkte jag att det här är inte ett tillräckligt bra arbetssätt. Det måste gå att använda hundarna bättre, berättar han.
Han funderade på problemet tillsammans med Hundcampus etolog Lars Fält.
-- Min tes var att icke könsmogna barn inte luktar på samma sätt som vuxna. Det borde finnas speciella barnmolekyler som hunden med sitt enastående luktsinne skulle kunna urskilja.
Han bestämde sig för att pröva tesen med Ingo, en pigg och lekfull hundherre med stora svarta mustascher. Träningen gick i korthet ut på att lära Ingo att barndoft betyder godis, bollar och kel.
-- Vi har lekt fram allt han kan, säger Björn Rosén, Ingos husse.
När TT besöker Hundcampus visar Björn Rosén hur ett moment i träningen gick till. I ett stort kalt rum är sex identiska sockerströare av glas nedsänkta i en tre meter lång spånskiva. Bara ströarens lock med de små hålen i sticker upp ovanför brädan.
-- I fem av burkarna är det kaffe, i den sjätte placerar vi det ämne som vi vill att hunden ska markera, till exempel barndoft, sprängämnen, narkotika eller tobak, berättar Björn Rosén.
Att få ner barndoft i en sockerströare är inga problem. Man låter helt enkelt ett barn ta bomullstussar ur en förpackning där ingen annan rört vid bomullen. Barnet lägger tussarna innanför tröjan en stund, och lägger sedan ner dem i en steril glasskål med lock. Där förvaras doften tills man behöver den.
Utanför sökrummet får Ingo lukta på en sockerströare med barndoft samtidigt som Björn berömmer honom. När de sedan kommer in i rummet ger Björn Ingo kommandot "sök barn" och Ingo söker efter barndoften.
Sedan Ingo väl fattat vad "sök barn" går ut på har han provats i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Björn och Lennart har testat honom mitt i Stockholm, de har låtit en vuxen bära i väg med ett barn så att deras dofter blandar sig, de har lagt ett barn och en vuxen i bagaget på en bil, de har haft löptikar i sökområdet, de har använt barn från olika världsdelar.
Ingo har klarat alla testen.
-- Vi vet inte hur och av vem Ingo och hans efterföljande kompanjoner ska användas. Men vi hoppas att polisen ska vara intresserad, säger Lennart Wetterholm.
Chefen för polishundtjänsten, Christer Lööv, blir försiktigt intresserad och förvånad när TT berättar om Ingos förmåga.
-- Jag har aldrig hört talas om en sådan hund. Fördelen med att ta fram en specialiserad hund är att den ofta är väldigt säker inom sitt begränsade område. Nackdelen är att det blir dyrt att hålla sådana hundar, säger Christer Lööv.
-- Vår vision är att de ska användas i det civila samhället i ännu större utsträckning. Vi tror att Ingo är ett steg på vägen, säger Lennart Wetterholm.