Det är början av mars och vi befinner oss i Kättilstad, hos Lyudmyla Pettersson. Kriget i Ukraina har nyligen brutit ut och Lyudmylas hjärta blöder för familj, vänner och andra ukrainare som befinner sig mitt i förödelsen. Själv har hon bott i Sverige de senaste 13 åren, men Ukraina kommer alltid att vara hemma.
Flera närboende anländer till gården under vårt besök. Det för att samtala, visa sitt stöd och lämna förnödenheter till Lyudmylas insamling. Vi kan överhöra ett samtal mellan henne och paret Sjöswärd.
– Om det behövs så har vi plats för fyra personer i vår gäststuga. Hör av dig i sådana fall, säger Kerstin.
Tre veckor har gått och nu befinner vi oss på paret Sjöswärds gårdsplan.
Gården där paret bor ligger på en höjd i Hägerstad med en vidunderlig utsikt över den lugna naturen nedanför. Förutom det gamla bostadshuset finns också ett rödmålat gästhus som paret lät bygga för ungefär tio år sedan. Nu är de beredda att välkomna fyra ukrainska flyktingar till gästhuset – gratis och på obestämd tid.
– Det var ingen krånglig tanke att tänka, men vi får inte framstå som några hjältar, säger Kerstin.
Vi går in i hennes och makens bostadshus, slår oss ned i en av soffgrupperna i den rymliga salen. Kerstin har just dukat fram kaffekoppar och fikabröd.
– Det kändes väldigt naturligt att ta kontakt med Lyudmyla när det här i Ukraina hände, men hon hann före att lägga ut en lista på Facebook med grejer som behövdes. När vi höll på att packa ihop grejer till hennes insamling så tänkte vi på vår stuga, att den finns om det kommer någon som behöver boende.
Vad väckte idén?
– Dels är det allmänt förskräckligt med krig och sedan har vi ju en anknytning med Lyudmyla som gör att det kommer närmare oss.
Stugan är fullt utrustad med vattentoalett, dusch, spis, mikrovågsugn, ugn och fyra bäddar. Vanligtvis får den agera gäststuga och så finns den även tillgänglig för uthyrning.
– Vad vi "förlorar" på det här är ju att vi inte kan hyra ut stugan så länge som erbjudandet kvarstår. Sedan får vi ju också betala elkostnader åt de som bor där. I övrigt sköter de ju sig själva.
Det finns dock aspekter att ta hänsyn till när det kommer till att på olika sätt öppna upp sitt hem, belyser Kerstin.
– Vi vet när kriget började, men vi vet ju inte alls när det slutar. Det kan komma folk som behöver ha boende länge och då måste man verkligen tänka igenom allt så att man kan och orkar erbjuda det.
Hon fortsätter:
– De som kommer hit undgår fasorna i Ukraina, men de måste ju kunna leva ett liv här också. Det går skolbuss förbi här, men i övrigt har vi inga bussar. Kommer de som kommer hit ha bil? Sådana saker måste man också fundera på. Visst kan man öppna sina hjärtan hur mycket som helst, men det måste ju funka.
Det kan också vara svårt att hjälpa och förstå när vi lever i ett land så tryggt som Sverige, tror Kerstin.
– Vi har det så hiskeligt bra här. Om vi hade varit utsatta för kris så hade det nog varit lättare. Som det är nu så känner vi nog att vi värnar om vår isolation, samtidigt som vi försiktigt sträcker ut handen.
Per nickar, tillägger:
– Vi lider av den långa fredens förbannelse. Vi är bortskämda.
Men, fastslår Kerstin:
– För rätt människor så kan vi nog vara rätt för dem också. Och det här kan vara rätt ställe för dem. Det vore skönt att kunna göra den nyttan.