Strax efter klockan 13 på söndagen den 16 november gav sig Martin Pettersson ut på en cykeltur. På grund av sina höftproblem bestämde han sig för att använda hustruns damcykel.
- Han tyckte att vädret var så vackert och ville cykla till Gruvstugan, där han är född och uppvuxen. Jag skojade med honom och sa att polisen skulle stoppa honom eftersom cykeln saknar lyse. Han svarade att han skulle komma hem innan det blev mörkt, säger Barbro Pettersson, som varit gift med Martin sedan 1951.
Jobbade i skogen
Martin Pettersson kände mycket väl till trakten kring Grebo, mellan Linköping och Åtvidaberg. Under många år jobbade han som skogsarbetare. - Han kunde varenda väg och stig här i trakten. Sina bästa år tillbringade han i skogen, säger Börje Pettersson, som är Martins son.
Det är klarlagt att Martin verkligen cyklade till sitt barndomshem. Vid Gruvstugan träffade han nämligen några flickor som han pratade med.
- Han berättade att han var född i stugan, säger Barbro.
Mötte jägare
Omkring klockan 14.20 mötte Martin en jägare på en timmerväg, söder om barndomshemmet. Han hade då cyklat omkull, men avböjde vänligt all hjälp. Ett stycke längre fram på skogsvägen mötte Martin ytterligare en jägare.
- Där slutar alla spår efter min far, säger Börje.
När Martin inte kom tillbaka blev Barbro orolig. Nils Pettersson, en svåger till Martin, gav sig ut i bil och började leta. När mörkret föll kontaktades polisen.
Dagen därpå sökte polisen igenom terrängen med hjälp av hundar. Två helikoptrar sattes också in i sökandet, men utan resultat.
Cykeln borta
Förhoppningen var att det snabbt skulle gå att hitta den cykel som Martin använde för att på det sättet få en utgångspunkt för det fortsatta sökandet. Men ännu i dag, 25 dagar efter försvinnandet, är cykeln borta.
- Jag hoppas att någon snart hittar den, säger Börje.
Cykeln är av märket Crescent och har en vit, v-formad ram och gröna skärmar. Familjen hoppas att alla som rör sig i terrängen är observanta. Martin led av diabetes och var lätt dement. Människor som träffade honom kunde dock inte se att han var sjuklig.
- Han åt bromsmediciner och tog sprutor för sin diabetes. Han fungerade normalt, även om närminnet inte var det bästa, säger Barbro.
Inte kunnat jobba
För det närmast anhöriga till Martin har tiden efter försvinnandet varit svår. Ovissheten är närmast outhärdlig.
- Jag har inte kunnat jobba sedan pappa försvann. Det går inte att tänka på något annat, säger Anna-Karin Lagneby, dotter till Martin.
Börje Pettersson har på egen hand, eller tillsammans med andra, sökt efter sin far varje dag sedan försvinnandet. De långa vandringarna i skogen har frestat hårt på kroppen. Börje har fått problem med en hälsena.
- Det blir mörkt så tidigt. Men så länge det är ljust letar jag.
Ett stort antal personer har deltagit i sökandet och flera skallgångskedjor har organiserats. Polisen, som har en gård söder om Grebo där hundarna tränas, rör sig regelbundet i omgivningen. Sökandet försvåras av att terrängen i området är besvärlig, med många kärr och bitvis snårig skog.
- Vi är tacksamma mot alla, både kända och okända, som har hjälpt till, säger Börje. Familjen har börjat förlika sig med insikten att Martin antagligen inte är i livet. Men så länge de anhöriga inte får veta vad som har inträffat är det svårt att inleda en sorgeprocess.
- Jag har haft någon här hos mig ända sedan han försvann. Men jag måste vänja mig vid att vara ensam, säger Barbro.