Rolf Gordon, ordförande i Grebo hembygdsförening, har precis hissat flaggan uppe på det lilla berget, det berg där tre damer bodde i ett kollektiv på 1930-talet. Nu går han runt på den nyklippta ängen som är omgärdad av ek, björk och alm. Fåglarna bryter tystnaden med kvitter. Han passerar midsommarstången. Runt 60 personer var med och klädde den med löv, lupiner, blåklint och prästkragar under torsdagen. Många barnfamiljer hjälpte till.
Rolf Gordon är nöjd. Det ser ut att bli ett bra midsommarfirande i år. Och regnet ska hålla sig borta, inte slå ner och krusa vattenytan på sjön Ärlången förrän klockan sju på kvällen. Han har firat midsommar här sedan 1962, då allt började. Han var med och startade Grebo hembygdsförening. Firandet har egentligen inte förändrats särskilt mycket: vissa sånger har försvunnit och andra har tillkommit. Att folk klär sig i svenska folkdräkter är inte lika vanligt i dag som det var då, berättar han.
– Jag tror att det är viktigt att bevara traditioner. Det är ett sätt att hålla ihop folk.
Han kliver in i hembygdsgården. Lågt i tak, brunblommiga tapeter och en korsstygnstavla med motiv på Grebo kyrka på en väggen. En doft av kanel och kaffe. Flera hundra personer börjar strömma till. Folköl, jordgubbstårtor, gräddglass, blommiga klänningar och kransar. Filtar på gräset. Stämningen är bubblande lätt men blir nästan högtidlig när vällingklockan ringer.
Applåder när midsommarstången lyfts upp och bärs ut till ängens mittpunkt. Så äntligen börjar Grebo Dränge att spela.
– Ni kan bilda två ringar, ropar musikern Willy Joelson.
Publiken lyder och skrattar. Det hoppas små grodor, små grisar och fröjdas hela dagen uti Nora.
Efter drygt en halvtimme är det paus. Kaffe dricks, lotter vecklas upp och chokladhjul spelas. Gänget i Grebo Dränge slår sig ner utanför hembygdsgården och äter bullar, dricker saft och pustar ut. Småsnackar med varandra och skämtar mycket. Efter en stund reser sig Willy Joelson och säger:
– Nu går vi ut och spelar små grodorna igen.