Här har tiden stått helt still sedan affären slog igen för 35 år sedan. Till höger innanför dubbeldörrarna står den långa disken med en klarröd våg på. Bakom disken en enorm skänk med mängder av utdragslådor. De har etiketter kvar om vad de har innehållit, några av dem behöver man inte ens läsa, det räcker att dra ut lådan och dra in doften av kanel, ingefära eller kardemumma som dröjer sig kvar efter drygt tre decennier. I lådan som innehållit småspik luktar det däremot bara lite unket.
Sedan drygt tio år bor familjen Jakobsson i fastigheten. Yvonne Mellberg Jakobsson berättar att hon föll pladask när mäklaren öppnade dörren till lanthandeln.
– Jag sa: Det här tar vi, minns hon.
Det är lätt att förstå. Alla som går in där tappar först hakan, sedan uppträder ett lyckligt leende. Utom möjligen för Per Sundström. För som barn stod han ibland där bakom disken och hjälpte mor och far.
– Det var ett fasligt spring. Uppför trappan till lagret där bland annat mjöl- och sockersäckar fanns. Ner i källaren efter konserver och ost, till rummet bakom butiken där silltunnorna stod, eller ut över gården till uthusen efter kemikalier, taggtråd eller mycket annat.
Inte konstigt att han och hans syster inte ville ta över lanthandeln efter pappa Valter och mamma Gunni. De tog i sin tur över efter grundaren, Pers farfar, Gustaf Sundström. Och som sagt, inget ändrades i affären, trots att världen utanför gick från bondesamhälle, via industrisamhälle, till kommunikationssamhälle.
– Far hade en idé om att det behövdes en motpol när Mobilia var på väg att öppna.
Om Valter Sundström finns det många historier. Han var inte precis försäljartypen. Affären hade han motvilligt fått ta över. Hans själ fanns på annat håll, han ville syssla med växtförädling, han hade äppelodling och sålde frukt på torget i Tranås, han odlade sparris och hade bikupor.
– Far var inte så ”business minded”. Han prutade ofta till kundernas fördel.
Per Sundström berättar om kunder som inte ville handla när hans mor eller något av biträdena stod bakom disken.
– De frågade efter Valter och väntade med att handla tills han var där. Det är konstigt att det gick ihop sig, säger han. Och min mor var inte glad över det där.
Yvonne Mellberg Jakobsson har varit mån om att inget ändrats. I somras var första gången hon öppnade dörren för allmänheten i samband med konstrundan. Konstnären Anna Ericsson ställde ut i affären, och besökarna beundrade inte bara över konsten, utan även lokalen med alla dess ålderdomliga varor. Flera hade egna erfarenheter av att handla i butiken och Yvonne fick nya pusselbitar i dess historia.
Några planer på att öppna museum har hon inte, möjligen fler tillfälliga öppethållanden. Och inget ska förändras.
– Kanske det tillkommer något, men jag säljer inget i affären, säger Yvonne.