President George W Bush skickade på fredagen 133 miljarder kronor och några månaders tidsfrist till de båda biljättarna GM och Chrysler.
Det bör ha utlöst ett lättnadens suck både i Göteborg och Trollhättan.
Inte så att pengarna hamnar i Sverige. Ford, Volvos ägare, fick inga pengar i USA (och hade heller inte sökt) utan hela Bushs nödlån till bilindustrin fördelades mellan Chrysler och Saabs ägare General Motors (GM).
Men Ford tackade president Bush för initiativet ändå - en krasch för GM eller Chrysler hade gjort situationen ännu besvärligare för Ford via underleverantörer och andra, och därmed hade även Volvo PV drabbats.
För Saab är sambandet mellan nödpaketet och lättnaden ännu klarare. En frist för GM är en frist för Saab Automobile.
GM behöver i någorlunda lugn och ro få se över sin situation, och den möjligheten får man nu, säger Matts Carlsson, bilanalytiker vid Göteborg Management Institute till TT.
De behöver göra en total omstrukturering, se över all sin verksamhet.
Det innebär förmodligen en rejäl bantning.
Jag utgår från att det under det första kvartalet 2009 läggs ner ett antal fabriker och dessutom några varumärken, säger Carlsson.
Saab Autombile i Trollhättan behöver inte nödvändigtvis vara ett av de märken som offras.
Min uppfattning är att GM vill och kommer att behålla Saab, om de bara kan, säger Carlsson.
I ett första skede kan Chrysler och GM få låna 13,4 miljarder dollar (102,5 miljarder kronor) direkt. För GM kan det senare, i februari, finnas ytterligare 4 miljarder dollar (30,5 miljarder kronor) enligt nyhetsbyrån AFP. Det förutsätter i så fall också att Barack Obama, som då efterträtt Bush, ger klartecken. Sedan är den ekonomiska hjälpen slut.
Chrysler och GM ska senast den sista mars visa planer på att de kan klara sig själva. Om inte, så får de gå i konkurs.
Jag tror att Bushs rådgivare och börsanalytiker kommit fram till att det finns en 50/50-chans för att biltillverkarna ska klara det här, säger Matts Carlsson.
Alternativet med en krasch inom kort där mängder av jobb gått till spillo var inget alternativ. Bush pekade i sitt tal på att det för bilkoncernernas nu var dags för drastiska beslut för att kunna överleva och att han förutsatte att både bilindustrin och bilbranschens olika fackförbund insåg det.