Att förstå hur vi ljuger är Pär-Anders Granhags arbetsfält. Han är docent på psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet och forskar bland annat i lögnens mekanismer och psykologi.
-- De flesta av oss använder sig av vita lögner dagligen, som ett slags socialt verktyg för att öka smidigheten mellan människor. Utan vita lögner skulle många vardagliga kontakter bli väldigt kantiga och svåra, säger han.
Som när en bekant klippt håret och man säger att det blev fint. Eller att den nya kjolen visst sitter snyggt. Fast man egentligen tycker tvärtom. Att vara fullkomligt uppriktig i alla lägen är inte alltid så begåvat. Då är vi hellre tillmötesgående och luras lite.
Däremot delar Pär-Anders Granhag in de regelrätta lögnerna i tre kategorier. Gemensamt för dem är att lögnaren är medveten om att han ljuger.
-- Man kan exempelvis förvränga verkligheten, att det som sägs bara är delvis sant. Man kan även fabricera -- att allt man berättar är påhitt från början till slut. Eller så kan man undanhålla viktig information, det är också en form av osanning.
Och det är fult. Ljuger gör man inte.
-- Det är grundläggande mänskligt att ljuga. Moralperspektivet kommer in när lögnaren vet med sig att han ljuger. I vårt samhälle är det inte acceptabelt. Det lär vi oss från barnsben. Ursprungligen kommer det från Bibeln, där står det tydligt att det är fel att ljuga.
Man ska inte bära falsk vittnesbörd. Men för några promille av befolkningen är lögnen ett redskap för att få en bättre självbild och kunna ta sig framåt i livet: psykopaterna.
-- När det handlar om psykopater och mytomaner är skillnaderna mot normalbefolkningen stora. En mytoman ljuger tvångsmässigt, det är ett slags sjukdom. En psykopat däremot ljuger utan att tveka för sin vinnings skull och kan skickligt manipulera omgivningen under lång tid. Men de känner inga samvetskval över lögnerna.
Men även den skickligaste lögnare genomskådas till slut. Detta gäller särskilt psykopaterna som ljuger som hästar travar, så omfattande att bubblan till slut brister. Enligt Pär-Anders Granhag brukar dessa människor helt bryta med omgivningen när de blir avslöjade. De kan byta arbete, flytta, skaffa nya vänner och kanske hitta en ny relation. Och fortsätta att fabulera. Utan empati.
-- En psykopat blir arg när han konfronteras med lögnerna. En mer normal person får dåligt samvete, skäms och ångrar sig i bästa fall.
Domare, polis och tull har mycket nytta av den här typen av forskning. Att kunna avslöja lögnare är viktigt för rättsväsendet.
-- Cirka 95 procent av befolkningen beter sig annorlunda när de ljuger mot när de talar sanning. Men ibland kan rättsväsendet förlita sig på stereotypa föreställningar. Man ska till exempel inte blanda samman tecken på nervositet med tecken på lögn, vilket är vanligt. En person i ett förhörsrum kan vara nervös och visa att han inte är bekväm med situationen, men det behöver inte betyda att han ljuger.
Inom varje yrkesgrupp brukar det finnas enstaka individer som är väldigt bra på att upptäcka dem som far med osanning.
-- Dessa "experter" har förmågan att avvakta innan de beslutar sig angående personen ifråga. De har heller inga färdiga uppfattningar om hur lögnare ska bete sig utan så kallade flexibla beslutsregler eftersom de begriper att alla är olika, säger Pär-Anders Granhag.
I en intim relation blir en lögn genast större. En illa snickrad historia kan vara början till slutet på ett förhållande.
-- När en partner ljuger skär den personen ett djupt sår i själen hos den andre. I ett förhållande kanske inte otroheten i sig är det värsta utan sveket: lögnen.
Och lögnen får livsrum att växa. Den drabbade tänker bakåt: Har han ljugit för mig tidigare? Men undrar också hur det ska bli i framtiden: Kommer jag någonsin att kunna lita på honom igen? Att relationens innersta väsen blivit trampad på är svårt att reparera. Och det är därför det gör så ont. Men inte hopplöst, anser Pär-Anders Granhag.
-- Samtidigt får man kanske rannsaka sig själv. Tänka hur man själv hade handlat, försöka sätta sig in i hur den andre tänker och kanske på så sätt gå vidare.
-- Men att sätta ljugandet i system är givetvis inte bra. Har man ingenstans att få ventilera sina bekymmer utan håller masken utåt fungerar inte livet i längden. Att ständigt upprepa något medför ju att man till slut tror på det. Det blir självbedrägeri.
Inom forskningen finns också termen "naturliga lögnare". Dessa fem procent av befolkningen är jättebra på att ljuga om de måste.
Pär-Anders Granhag ger exemplet Oliver North, den amerikanske militären som ljög väldigt övertygande kring sina insatser i den så kallade Iran-Contras-affären på 80-talet.
-- En naturlig lögnare har skådespelartalang, är både inkännande och vaksam. Och väldigt svår att upptäcka för till exempel en förhörsledare om det gäller någon form av brottslighet.
En motsvarande grupp på fem procent av befolkningen kan inte ens salta en historia. Knappt narras lite. De står liksom utanför lögnens psykologi.
-- Folk som inte förstår ironiska skämt kan också ha svårt med vita lögner. Att jämt vara ärlig kan försätta dem i svåra knipor. Men generellt har omgivningen överseende med den här typen av människor. Vi förlåter dem för att de saknar något vi har: förmågan till vita lögner.
Mikrouttryck -- ögonblicks-korta uttryck i ansiktet som inte går att kontrollera, men som avslöjar en lögnare. Som ett falskt leende: munnen ler men inte ögonen.
Kriminella har en större förmåga att avslöja när någon ljuger eftersom de levt i en miljö där de lärt sig av erfarenhet hur man ljuger framgångsrikt. För ibland åker de fast. Eller går fria.
Mismatch -- man säger nej men nickar jakande samtidigt, är ett tecken på oärlighet. Ord och kropp är inte i samklang, och det är kroppen som avslöjar falsariet.
På www.paulekman.com finns mer att läsa om mikrouttryck och hur vetenskapen arbetar för att sätta dit notoriska lögnare för brott de anklagas för med bland annat hjälp av videoteknik.