Jason säger att det var en ren slump att han valde att arbeta med fiskar.
– När man säger att man arbetar med vattenbruk, fiskar och deras beteende är det ofta många som undrar hur man kan få det intresset, säger Jason Bailey.
Det var just biologi, vattenbruk och beteende hos djur som först fick honom till Sverige.
– Jag skulle studera ett år i Umeå men fick senare ett erbjudande om att läsa en doktorsutbildning i biologi, vilket innebar ytterligare fyra år i Sverige. Då hade jag redan sex års studier i ryggen från Kanada och min pappa skojade länge om att jag var den eviga studenten, säger han med ett skratt.
Jason driver företaget Saga Aqua tillsammans med tre andra. De bygger landbaserade fiskodlingar.
I Umeå träffade han sin fru Anna och efter studierna flyttade paret till Jasons hemstad på Newfoundland. De bodde där i åtta år, Anna drev ett tvålföretag och han jobbade som postdoktor (en tidsbegränsad forskningstjänst) och på fiskeriverket.
Visste du alltid att du ville arbeta med just fiskar?
– Nej, absolut inte. Jag trodde jag skulle arbeta med något coolt, som valar eller delfiner vilket jag tror många biologer har som dröm. Men det slutade med något så ocoolt som fiskar, säger Jason med ett skratt.
Hur läser man av fiskar beteende?
– Fiskar har ju inget ansiktsuttryck att ta hjälp av, men man kan tolka hur fiskarna simmar och exempelvis se att de slåss med varandra.
Jason nämner även andra beteenden som att de höjer ryggen och visar upp sina fenor mot andra fiskar.
– Man kan också titta på var i vattnet de simmar. Farten på fisken kan avgöra hur den känner, om den är rädd eller passiv. Det beror litegrann på vad det är för fisk man pratar om, men vilda fiskar har väldigt komplexa beteenden. De gör mycket mer och kan mycket mer än vad man först kan tro.
När bestämde ni er för att flytta tillbaka till Sverige?
– Vi letade efter ett sommarhus nära Karlsby där Annas pappa bodde, det var han som gick på husvisningen åt oss. Vi köpte huset utanför Godegård i De Geersfors osett och gillade det så mycket att vi sålde huset i Kanada och flyttade hit. Då hade vår dotter Klara hunnit fylla tre år och Oskar föddes året därpå.
Att Klara skulle börja spela ishockey var nästan givet.
– Hon har alltid gillat att vara med när jag har åkt skridskor. Jag har ett hockeyintresse sedan barnsben, men började själv först spela i high school. Byn där jag bodde hade inget eget ishockeylag, jag spelade med kompisarna på sjön.
Jason har aldrig förstått varför kvinnor alltid resultatmässigt måste bevisa sig värdiga att utöva en sport, innan de ens får lika förutsättningar som män. Han tränar damlaget i Motala tillsammans med Johan Kåhlin som syns i bakgrunden.
Jason har haft ett ishockeyintresse sedan barnsben, men han kunde först spela på riktigt när han började High school då byn han bodde i inte hade ett eget ishockeylag.
Redan som liten funderade Jason över varför hans lillasyster inte spelade med hockeyutrustning som han själv.
– Jag undrade varför hon fick konståkningsskridskor och fick veta att tjejer inte spelar ishockey. Det svaret har jag aldrig förstått.
– Jag har alltid varit oförstående till att kvinnor resultatmässigt måste bevisa sig värdiga att utöva en sport, innan de ens kanske har fått samma förutsättningar som männen. Får man inte det kan man inte förvänta sig samma resultat, det behöver man inte ha en doktorsexamen för att förstå.
När vi möts har Jason precis avslutat kvällens hockeyträning med Maifs damlag där han är coach.
– Att engagera mig i den här föreningen, och framför allt flick- och damhockeyn, kan vara bland det bästa jag har gjort. Jag ser fram emot varje träning och det är kul när man ser allas framsteg, både individuellt och som lag.
Jason Bailey är glad över beslutet att engagera sig i damhockeyn i Motala. Hans dotter Klara spelar i klubbens flicklag där Jason även är tränare tillsammans med Bettan Holmberg.
Jason beskriver sig som en coach som gillar att vara pedagogisk och ha öppna dialoger med spelarna.
Hur kommer det sig att du fastnade för just damhockey?
– Kanske för att det är en annan miljö än herrhockey, det är inte så macho och alla som känner mig vet att jag inte har någon machostil, varken som person eller som tränare. Jag gillar att vara pedagogisk och ha öppna dialoger med spelarna. Jag vill att det ska finnas strategi och tanke bakom spelet, jag är ju trots att doktor, säger Jason och skrattar.
Hemma i Godegård har han och Klara gjort sitt bästa för att få till en hockeyrink.
– När Klara var riktigt liten körde vi passningar i en liten uppblåsbar barnpool när det blev kallt nog. Jag beställde till slut en rink från Kanada
Jason berättar att det inte följde med en sarg, den fick han bygga själv.
– Det var mest bara Klara och jag, ibland Oskar, som körde på rinken. Jag byggde inte upp sargen så högt, Klara var inte så stor då. Rinken var mest ett sätt för oss att säkerställa att vi kunde åka mer skridsko. Isen på ån utanför oss kunde man åka på också, men det var mer osäkert om isen skulle ligga kvar där. Tack vare rinken kan vi kunnat nörda hockey ordentligt, säger Jason med ett leende.