Ajith vid sitt egenbyggda hus till duvorna.
Ajith Peiris har ett stort intresse för duvor. I hans egenbyggda duvhus i trädgården har han ett 80-tal duvor av arten Pakistani högflygare. Redan som 12-åring hade han egna duvor i hemlandet Sri Lanka. Men när han var 15 år gammal flyttade familjen till Sverige och han kunde inte ta med sig fåglarna.
– Det var jobbigt för mig att behöva lämna kvar dem, men de fick flytta till en vän till mig som redan hade duvor, så de fick det bra ändå, säger Ajith.
Det var inte förrän 2018 som han återupptog sitt intresse när han såg en annons på Blocket där någon sålde duvor.
– Jag visste inte ens att det fanns duvor i Sverige så jag blev glad. Jag köpte två som jag hade på balkongen i lägenheten där jag bodde då. Jag visste inte att man inte fick ha duvor på balkongen, så det kom klagomål och jag blev tvungen att göra mig av med fåglarna.
En vän tog hand om dem och Ajith började läsa på om reglerna i Sverige. Han lärde sig om lagar och fick många tips och råd av andra duvägare i landet. Hans stora passion gjorde att han bestämde sig för att satsa helhjärtat på sitt intresse. Han köpte sig ett hus i Godegård och flyttade dit med sin fru och barn.
Duvorna betyder mycket för Ajith.
– Jag byggde ett stort hus till duvorna i trädgården och köpte 20 duvor. Jag tog även hem de två fåglarna som jag hade lämnat till min vän. Duvorna betyder mycket för mig. Timmarna jag är med dem är avslappnande och det är avkopplande att se att de mår bra. De är väldigt sociala djur och alla mina är tama.
Ajith avlar på sina duvor och flocken har växt med åren. Han brukar avla på ungefär tio duvpar en gång per år. Då väljer han ut de bästa, med tanke på att han tävlar med dem i högflygning. Det är en tävlingsgren där duvorna flyger väldigt högt upp i luften under lång tid.
På vintern har Ajith sina fåglar inne i duvhuset. Honor och hanar är separerade från varandra för att undvika oönskade kullar.
Duvorna har oftast ett favoritbås att sitta i.
Duvor både högt och lågt.
När ungarna blivit tre månader öppnar han en lucka i duvhusets tak som leder upp till en utebur. Där uppe lär de sig först att känna igen omgivningen. Efter att de vant sig vid det släpper han ut dem korta stunder i trädgården.
– Jag börjar med att öppna buren på marknivå och kastar ut mat till dem. Då vågar de sig ut från buren. De går och pickar i sig maten och jag vidgar deras vyer bitvis. Jag kastar maten längre och längre bort från buren, det kan bli upp till 50 meter bort. De lär sig omgivningen mer och mer.
När Ajith vet att de är säkra på var de bor låter han de äldre duvorna ta med dem på flygturer och på så sätt lär sig de yngre att flyga iväg och lära sig omgivningen i luften.
Ajiths favoritduva Selety köpte han i Tyskland för några år sedan.
– Mina duvor är riktigt sällskapliga djur och skulle inte klara sig utan att få mat och vatten av mig. Nu på vintern bygger de upp sig för att bli kraftiga till parningen och flygsäsongen. Jag avmaskar och vaccinerar dem och ger dem vitaminer så de ska må bra.
I en högflygningstävling kommer domaren hem till de tävlande, då duvorna enbart flyger högt över huset där de bor. Det blir en lång dag då duvorna kan vara uppe och flyga upp till 10–12 timmar. Domaren sköter tidtagningen av hur länge varje duva flyger. Varje flygtid noteras och sedan räknas snittiden ut.
– När jag tävlar väljer jag ut de bästa 5–6 duvorna. Under tiden duvorna flyger brukar jag få besök av personer som kommer för att vara med under tävlingsdagen. Jag brukar tända grillen och vi äter gott och umgås hela dagen. Det är trevligt och kul att umgås med likasinnade. Jag har planer på att jag ska tävla med mina duvor i sommar igen, det ska bli kul.