Dragspelstoner och en svag doft av termoskaffe leder från parkeringen genom den lummiga grönskan upp till Norrgårds-änga i Gammalkil. Här är det snurrigt värre, mitt på blanka lördagsförmiddagen.
Rönnerdahl han valsar -- åtminstone enligt orkestern -- och så gör även många andra. Ett två hopp, ett två hopp, å runt, runt, runt, runt. Då och då hörs ett spralligt "tjo!", annars ackompanjeras musiken mest av det lätta hasandet från slitna klackar.
Femmy Johansson, 9, var här i går och testade dansgolvet. I dag sitter hon uppflugen på räcket och hejar på farmor och farfar.
-- Det är kul att titta, fast själv vill jag nog inte dansa. Det är pinsamt när så många ser på.
I tolv timmar, från åtta på morgonen till åtta på kvällen, virvlar 400 dansare runt i hambo, polka, schottis, snoa, vals och mazurka. Varje lag har hela tiden minst ett par på banan, efter en halvtimme är det byte. Mellan skiften är det fika och umgänge och fika igen.
Efter nio år i Gammalkil och elva i Bankekind firar Tolvtimmarsdansen i Östergötland 20 år. Jodå, några hängivna entusiaster har hängt med sedan starten. Femton dansare och tre musiker.
Berit och Stig Karlsson har varit med nästan lika länge, sånär som på några år. De står intill dansbanan och väntar på sin tur. Känner sig en smula nervösa.
-- Vi har ju inte tränat. Det är säkert ett år sedan sist, säger Berit.
Men dessförinnan hade hon och Stig dansat mycket, både gammeldans och modern dans. Så visst sitter stegen där. Huvudet och benen minns när det väl gäller, det är bara att lyssna på musiken och snurra med. Kinderna blir snart röda, ryggarna fuktiga.
Att värva unga till gammeldans är knepigt. Trampet på banan kommer nästan uteslutande från fötter över 40 år. Det finns ändå undantag, och dit hör gänget som bor i Rimforsa men dansar för Sturefors.
Systrarna Hjördis, Annika, och Linnea Lenz och kompisen Sara Blomkvist är mellan 12 och 22 år och ser ut att ha minst lika roligt som alla andra. Det är farten och folket som lockar, förklarar de.
Någon manlig danspartner i lämplig ålder har ingen av dem lyckats hitta. I stället dansar de med varandra.
I dag ska gänget avverka hela sju omgångar på dansbanan. I pauserna passar de på att hoppa hopprep, spela kubb och gå tipspromenad. Vila är det inte tal om.
-- Nä, det här är inte särskilt jobbigt. Fast det är klart, kom igen senare i kväll, då har jag kanske ändrat mig, säger Ida Blomkvist.
Hon och de andra tycker att gammeldansen har fått en oförtjänt töntstämpel, och tror att det delvis är den som skrämmer bort ungdomar.
-- Dessutom är det inte alla som hinner. De flesta har så mycket annat omkring sig, säger Annika Lenz.
På fotbollsplanen, ett stenkast från dansbanan, står ett 60-tal husvagnar uppradade. Många har rest långt, somliga ända från Mariestad, Tyresö, Örebro och Kumla. Annars är de flesta från Östergötland.
I kväll blir det fest.
-- Gemenskapen är minst lika viktig som dansen. Många kommer redan på fredagskvällen och stannar till söndag, säger Einar Samuelsson.
Han är arrangör, städare, parkeringsvakt, musiker och dansare. Hur han gör för att orka vet han knappt själv. Dansen är nog för rolig för att han ska orka vara trött, gissar han.
-- Ja, för inte är det konditionens förtjänst.
En annan som har sprattel i benen är kollegan och dansgeneralen Lasse Grennberger. Några gånger har han cyklat hit direkt efter genomförda Vätternrundor för att delta i maratondansen. I år nöjer han sig med det senare.
400 dansare är många dansare. Till världsrekord är det visserligen en bra bit kvar, men Gammalkil behöver inte sörja eftersom bygden redan har kvalificerat sig till några rader i Guinness rekordbok. Norrgårds-änga var ett av de 86 svenska dansgolv som användes när 5 672 personer i fjol satte rekord i gammeldans.
Och i gilledans, där steg från de klassiska gammeldanserna sätts ihop till olika kombinationer, erövrades rekordet av 382 dansanta personer den 17 juni för två år sedan. På fotbollsplanen i Gammalkil.