Popmusik strömmar ut över grusplanen till Billa Gård i Gammalkil. Den bryter av mot hönshuset, de klassiskt mörkröda byggnaderna och den lummiga grönskan. Men så är det också nya tider även där Sverige ser som mest traditionellt ut.
Musiken kommer från inredningsbutiken Country Interior Scandinavia som drivs av Björn Larsson sedan några år tillbaka i den gamla ladugården på gården. Han tar emot i dörröppningen till butiken vars insida nu är fräscht vitmålad och inhyser bord och hyllor fyllda med krukor, lampskärmar, stora ljusstakar, mönstrade kuddar och filtar.
Björn hade jobbat som konceptutvecklare inom detaljhandeln i Stockholm i tio år, men ville komma närmare sina åldrande föräldrar och bestämde sig för att flytta hem och starta en egen verksamhet hemma på gården. Nu jobbar han åter i Stockholm, två dagar i veckan för en grossistfirma, men resten av tiden ägnar han åt butiken som håller öppet en kväll i veckan under sommaren.
– Min mamma brukade säga att jag är den första i generationen på hennes sida sedan 1600-talet som inte är lantbrukare.
Föräldrarna förvärvade gården på 80-talet och drev lantbruk med kor och spannmålsodling. Så småningom avstyckades den här delen av gården och sedan 6–7 år tillbaka äger Björn denna del, medan hans äldre bror driver lantbruk på föräldragården.
– Här var det ungdjurslagård tidigare och här stod kobås, säger han och pekar mot några av inredningsborden.
– Sen dess har vi bilat bort foderbord, gjutit igen, tvättat och målat. Taket fick vara kvar för känslan och miljön.
I ena hörnet har väggar med fönster i satts upp. Därinne finns kassan och där är värme indraget. Kassapparaten kräver en viss temperatur för att fungera. Att bara ha öppet en kväll i veckan låter som ett svårt sätt att driva butik på, men kunderna hittar hit och är ofta målmedvetna.
– Stilen är lantlig och rustik men med modeväxling. Den är inte retro eller nostalgisk, utan mer klassisk och i en mättad, lugn färgskala med brunt, vitt, svart och ibland blått. Det är ett affärsmässigt val. Produkten får inte vara alltför svår. Kommer det hit 200 personer så måste de flesta av dem tycka att här finns sådant som funkar i deras hem.
Ute på gården finns små promenadstråk med bänkar och planteringar. I ett växthus byggt av gamla fönster odlar sambon Marcus plantor som sålts under våren. Bredvid det egna huset finns ytterligare en bostad som de hyr ut. Alldeles intill butiken ligger ett nytillbyggt stall. Fem hästar finns på gården. Två av dem står i sina spiltor och betraktar oss nyfiket när vi tittar in. Det tar några minuter innan vi lägger märke till den flotta stallinredningen. Ljuskronor i taket! Och en bit in ett vackert möblemang med soffa, stolar, bord och tavlor på väggarna.
– När vi har julmarknad dekorerar vi med julgranar här och har försäljare här inne, förklarar Björn.
På Boställets vedugnsbageri i Maspelösa håller man öppet året runt, men det är på sommaren gästerna kommer i stora lass. Längtan till landet lever i stadsborna. Många vill också visa utländska vänner på besök en bit av den svenska landsbygden.
En världskarta på väggen inne i kaféet visar sig vara gästbok och häftstiften representerar platserna gästerna kommer ifrån. Det sitter pluppar vid såväl Nairobi som Reykjavik. Och stora delar av Sydamerika.
Bostället öppnade hösten 2011 efter nästan ett års ombyggnation. Karin Lorin och hennes familj har bott här i tio år. Hennes föräldrar äger en gård i Västerlösa, där Karin vuxit upp. Där fanns från början mjölkkor, sen blev det köttdjur och till sist grisar, som de fortfarande har.
– Jag visste att jag ville bo på landet. Jag är en bondunge och jag vill kunna jobba där jag bor och slippa åka till stan. Men jag är inte så mycket för djur!
Flytten till gården gick från Uppsala, där Karin och hennes man hade utbildat sig till agronomer. Båda har ett lantbruksintresse, men bopriserna i Uppsala var alltför höga. Dessutom ville de komma närmare mormor och morfar som gärna ville hjälpa till med barnbarnen. Idén till ett bageri började växa fram under en föräldraledighet.
– Jag började läsa bloggar om surdegsbakning. Och jag har alltid bakat själv. Så jag ringde runt för att hitta en plats att praktisera på och till slut fick jag napp, i Kaxås som ligger mellan Östersund och Åre. Där fanns en vedeldad ugn.
På Elderimner i Östersund, ett resurscenter för småskaligt mathantverk, läste hon sedan en kurs med inriktning på bröd. Där ingick också utbildning kring hygien och byggnation.
– Vi trodde först att vi bara skulle ha ett hål i väggen och mest leverera bröd till andra. Men under ett besök på ett vedugnsbageri Värmland sa han som drev det, att om ni bygger på landet så kommer folk att vilja stanna kvar och fika. De vill ha en upplevelse.
Så det fick bli kaféverksamhet också. Den går dessutom så bra att den har fått byggas ut och ytterligare en samling gamla kobås har lämnat plats för gäster. De gamla foderborden har återanvänts som sittplatser och fikaborden är gjorda av gammalt golvplank som ligger på underdelar av äldre symaskinsbord. Ovanför hänger kossornas gamla namnskyltar: Ella, Saga, Björg och Stjärna. De flesta födda 1948.
Under vårt besök är kaféet stängt. Det sätts degar som ska jäsas och sen bakas till försäljning dagen efter. Sommarvikarien Maria skär bullar från en deglängd och väger dem på våg. Omkring 150 bröd bakas till två dagars försäljning. Beräkningen kan vara svår, men på sistone har det flutit. Blir det över skänker Karin till organisationen ”Tillsammans är vi starka” i Linköping. De lämnar vidare till behövande.
Intill den maffiga vedugnen är det hett. En vedugn går inte att styra, man får anpassa sig till värmen. Blåser det ute så påverkas ugnen av det och värmen dras ut snabbare. För att få så lite osäkerhet som möjligt eldar de enbart med björkved.
– Jag inbillar mig att det är godare smak och skorpa på de här bröden, säger Karin.
– Men vi skrattar när det står ”sätt ugnen på 175 grader” i recept. Småkakor får vi till exempel baka frampå eftermiddagen när värmen lagt sig lite, lägger hon till.
Byggnaden är större än vad som är inrett. Intill finns en oisolerad loge. Men snarare än att göra något med den är Karin sugen på att bygga ut en vinterträdgård från kaféet, så att man kan sitta ute ända in i december.
– Men vi ska lugna oss lite och känna efter vad vi behöver göra härnäst.
I Karins blogg kan man följa hur ombyggnationen av ladugården gick till. Det har krävts en rejäl insats att få byggnaden funktionell. Höskullen som var full av gammalt fröskal från klövertröskning, innertaket som var i risigt skick, vedugnen som fick eldas i månader för att torka. Även den mest renoveringsglade skulle nog dra öronen åt sig.
– Man får vara lite smågalen kanske. Men det blir fler och fler såna här verksamheter på landet. Det ligger i tiden.