På den här platsen, mitt i ödemarken, är det svårt att se varför galgbacken placerades här. Arkeologerna Rikard Hedvall, Karin Lindeblad och Maria Pettersson funderar över läget.
Här avrättades de som hade begått någorlunda allvarliga brott, hängdes i galgen eller helt enkelt i ett träd. Att halshuggas var för lite finare folk, och att få huvudet avhugget med svärd var finare än yxa.
I dag syns inte ett spår av dem som mötte döden på galgberget här, i närheten av Ulvsbergs gård, och det är knappt någon som känner till platsen längre. På kartor från 1700-talet finns dock "Galgberget" utsatt och på 1800-talskartorna finns Galgebergskärret markerat nedanför.
Ingen väg leder hit, inte på de gamla kartorna heller, berättar arkeologerna Karin Lindeblad och Rikard Hedvall när vi är på väg till platsen.
Från sydväst är det bara snårigt och stenigt och svårt att ta sig fram. Konstigt ställe att ha en avrättningsplats på. Meningen var ju att folk skulle se brottslingarna dingla i repen. Det skulle avskräcka andra från att begå brott. "Androm till varnagel" hette det, att visa upp hur illa det gick för den som inte skötte sig.
Men från andra hållet blir utsikten en helt annan. Det höga stupet syns vida omkring och platsen blir plötsligt dramatisk. En bit ifrån syns också spår av gamla vägar. Den som for förbi kunde få en ordentlig titt.
På Riksantikvarieämbetets kartor finns galgbacken utmärkt - vid röda ringen.
Ulvsberg var en storgård som hörde ihop med Duseborg, Winäs på medeltiden. I trakten bedrevs också järnframställning av myrmalm.
Det som verkar vara närmast ödemark i dag kan ha varit centrala bygder på medeltiden.
Galgberget har alltså återfunnits, men inte undersökts närmare. Inte heller har gamla handlingar, som domböcker, studerats för att se vilka som dömdes till döden och för vilka brott. Mord, förstås, och stöld, men också hor, sågs som ytters allvarligt: att vara otrogen eller att ligga med någon man inte var gift med.
På kartan från 1753 finns Galgberget och Galgbergskärret utritade.
Man vet att Gammalkil hyste en tingsplats redan i mitten av 1300-talet, en av Östergötlands äldsta. På 1400-talet kallades tingsplatsen Skindynohagh. Och kanske var det sedan på Galgberget vid Ulvsberg, sex kilometer söder om Gammalkil, som de dömda avrättades.
Det är inte otroligt att de sedan fick sina sista viloplatser intill berget, kanske i Galgebergskärret. I vigd jord, på en kyrkogård, fick de absolut inte ligga. Lagen sa att brottslingar, men även sådana som tog sitt eget liv "skall i galgbacken eller avsides i skogen nedgrävas".
Här är lantmätarens skiss från 1753. Galgberget och kärret nedanför är utsatta.
– Det återstår en del att ta reda på, konstaterar Karin Lindeblad. Kanske finns det också berättelser om platsen som lever kvar.