Fredagen den 14 juli 2017 är mycket varm. Monika har inlett sin semester på samma sätt som hon alltid gör, med att storstäda i skåp och garderober för att slippa måsten under ledigheten. Tsvika har målat klart hela huset utvändigt. Nu finns tid att njuta.
Monika åker till Vikingstad för att motionssimma. Klockan är 15 på eftermiddagen. När hon står i biljettkassan ringer en uppriven make. "Skynda dig! Kom hem! Huset brinner!"
Nej, det är inte möjligt, tänker Monika samtidigt som hon sätter sig i bilen för att köra de sju minuter det tar att nå Unnerstad Kvarn 1. Vad kan ha hänt? Är maken förvirrad? Kan det var i trädgården det brinner?
Synen som möter henne när hon når Unnerstad på Ulrikavägen är fastetsad i hjärnan. En gigantisk rökpelare upp mot skyn. Och under den själva elden, som ett valborgsbål. Herregud, det brinner ju överallt!
Tsvika är ute, under häggen, när branden startar. Genom de stora fönstren mot väster ser han en rökpelare i mitten av huset, bakom den eldstad som syns på brandbilden här intill, ungefär där kyl och frys var placerade. En helt irrationell tanke om att väggfärgen utomhus inte får komma till skada far genom hans huvud innan han ringer 112, och sedan Monika.
SOS får larmet 15.01. Sju fordon och 13 brandmän rycker ut. Men det finns inget att göra åt det övertända boningshuset. Brandmännen koncentrerar sig på att rädda omkringliggande gäststuga, garage och lagård.
Tillsammans står makarna maktlösa och ser på när deras hem kremeras.
15.30 är det väck. Kvar finns vardagsrummets eldstad. Resten är aska och sot.
På ett ögonblick är de papperslösa och med bara en, ålderdomlig, mobiltelefon att kommunicera med. Monikas kreditkort finns i behåll, liksom en bilnyckel. Det är allt. De inkvarterar sig tillfälligt hos dottern. Efter en tid flyttar de till en lägenhet på T1 i Linköping, men blir galna av trängseln och den högljudda trafiken, vana vid landsbygdens rymd och tystnad som de är. Slutligen hyr de ett hus i närheten av sitt nedbrunna.
De svenska byråkratikvarnarna mal. Långsamt men pålitligt. Identitetshandlingar och bankkort ska återskapas. Ett hem ska byggas upp. Rutiner rullas igång.
Men först måste de ordna rivningstillstånd för att kunna forsla bort den brunna bråten. Och efter det måste de söka byggnadslov, trots att det stått boningshus här sedan 1843. När det är fixat får plötsligt länsstyrelsen för sig att de inte alls får bygga här. Den åberopar strandskyddsrätten med hänvisning till att det på ägorna finns en halvt igenvuxen damm och en å som mest påminner om ett dike . . .
– Den svenska byråkratin fungerade så att säga in i minsta detalj, säger Monika lite lakoniskt, och berättar hur hon telefonledes till slut fick ett utbrott på en av länsstyrets tjänstemän.
Men sedan gick det desto bättre. Deras hus- och hemförsäkring var förstärkt med en allriskförsäkring (som ibland kallas drulleförsäkring) och det är de mycket tacksamma över. De ville återuppbygga exakt samma typ av enplanshushus, utan åldersavdrag, som de själva ritade och lät bygga 1995. Och så blev det, med ett undantag. Sovrummet är försett med altandörrar. Skulle det, Gud förbjude, börja brinna en gång till har de kort väg ut.
– Östgötabyggarna var proffs rakt igenom, tycker Monika och Tsvika, som den 13 juli för första gången sov i sitt nya hus.
Det verkligt knepiga var att minnas alla saker i huset, när de inhandlats och till vilket pris. Kontoutdrag från banken gav viss hjälp i detektivarbetet, men bara för de fem senaste åren. Inventeringen resulterade i 100 A4-papper.
– Vårt försäkringsbolag, Länsförsäkringar, har varit en mental trygghet under resans gång. När vi hade en sista utvärdering i juli kom de ut med en stor lunchkorg och ett japanskt körsbärsträd, som en symbol för vår nystart. Vi ser fram emot blomningen i vår.
En fråga mal. En fråga som trots undersökningar, förhör och polisutredning ännu är obesvarad. Varför?
– Inga mobiler fanns på laddning, varken disk- eller tvättmaskin var igång. Det vet vi med 100 procents säkerhet. Vi har spekulerat massor, men kommer ingen vart. Det är en stor sorg att inte ha en aning om vad som orsakade detta livsavgörande trauma, säger de.
Monika är rationell. Prylar är bara prylar. Att sakna dem leder ingen vart och de viktigaste minnena sitter i huvudet. Men en sak värker.
– När jag slutade som klasslärare på Folkungaskolan i slutet av 90-talet ordnade en av föräldrarna, guldsmed Margareth Sandström, en överraskning. Alla 30 barn i klassen fick göra en liten figur av vax som hon sedan omvandlade till silverberlocker och satte samman till ett unikt halsband. Det var otroligt vackert och jag älskade det högt.
I två dagar silade de aska vid platsen för halsbandets förvaring. Men tji.
Tsvika är mer av känslomänniska. Han kan vakna mitt i natten ibland, med en oro i kroppen.
– Kroppsminnet fascinerar mig. Ibland är jag halvt omedvetet på väg in i exempelvis arbetsrummet för att hämta en specifik sak. Halvvägs stoppar jag mig och kommer ihåg "ja visst ja, den grejen finns ju inte längre".
De har knappt varit utanför kommungränsen sedan hemmet brann.
– Vi har snudd på vakat över resterna, uthuset och växterna som överlevde, som pilrankan. Velat hålla oss häromkring hela tiden. När man inte har ett hem är man liksom borta hela tiden, utan att behöva åka bort.
De har inte minsta längtan efter att åka någonstans. En utlandsresa känns avlägsen. Känslan de hyser för det nygamla hemmet är urstark.
Finns det någon glädje i allt som skett?
– Ja. Insikten om att det viktigaste i livet är intakt. Familjen, grannarna, vännerna. De brann inte upp.