-- Det är en droppe i havet. Det känns faktiskt så. Våra löner följer inte alls med kostnadsutvecklingen i övrigt, säger undersköterskan Susanne Danell.
Hon får medhåll från sina arbetskamrater vid frukostfikan på Vileborg. De pustar ut en stund efter att ha klarat av morgonbestyren för de gamla. De sitter där i sina arbetskläder. Byxor, förkläden och skjortor som de till viss del köper för egna pengar.
-- De pengar vi får till arbetskläder räcker bara till ett par byxor. Vi har frågat chefen vilken del han tycker att vi ska ha på oss, säger Helen Wallman skämtsamt.
Men nog råder det allvar. Ett allvar som visar att det inte bara är vanligt vardagsgnäll inom äldreomsorgen. Det handlar inte om "mycket vill ha mer" när tio kvinnor runt ett fikabord unisont förmedlar uppfattningen att lönen är för dålig -- fullt medvetna om att Motala kommun och facket sagt att de är nöjda med avtalet.
-- Vi har ett ansvar på liv och död. Det är jätteviktigt att vi är uppmärksamma och då tycker jag att vi borde ha betalt för det också. Det kan gå i ett här. I bland hinner vi inte med fikarasterna över huvud taget, säger Helen Wallman.
Gunilla Lessel berättar att hon vikarierade på Vileborg i åtta år innan hon fick fast anställning. Och nu har hon ett jobb med långa dagar. Mellan klockan tolv på dagen och halv tio på kvällen är det bara en person på hennes avdelning. Så ligger schemat.
-- Man får hjälp från de andra avdelningarna. Men det är tungt. Uppgifterna blir bara fler och fler. Särskilt sjukvårdsuppgifterna ökar, säger Gunilla Lessel.
De var inte själva uttagna i strejk, eftersom äldreomsorgen undantogs. Ändå är de vad man i dag kallar vinnare, eftersom de tillhör den grupp som fick mest i löneökning.
De är alla eniga om att strejken var viktig. Om inte för lönen, så rent principiellt.
-- Det gjorde att folk fick upp ögonen för vår situation. Innan debatten kom i gång hade nog inte många fattat hur dåligt betalt vi har, säger Marie Persson-Särkimukka som arbetar i köket.