När vaccin äntligen erbjöds ska så gott som alla ha tackat ja, både boende och personal.
– I början velade jag, medger Johannes. Det finns inte så mycket forskning eller konsekvensanalyser. Men i slutändan övervägde jag för- och nackdelarna och det är värt riskerna så att samhället kan öppna igen, säger han.
– Det är ett samhällsansvar och de flesta har bara snällt sträckt fram armen, säger Åsa Thilkjae som fick sin första spruta i slutet på januari.
Samtidigt medger hon att det långt innan vaccineringarna kom igång fanns en oro bland kollegorna, när de kom till ett arbetspass, att någon boende skulle ha blivit sjuk. Funderingar dök upp om personalen kanske kunde bära på smitta utan att ha symptom.
– Jag tror att många har ändrat sin livsstil för att skydda de gamla, säger Åsa.
Johannes upplever nu att det känns tryggt att veta att vaccinationerna är avklarade på vårdboendet och att anhöriga har fått börja komma tillbaka på besök. De följs dock fortfarande till respektive rum av personal och får inte uppehålla sig i allmänna utrymmen. Men man är på väg åt rätt håll.
– Det börjar närma sig ett normaltillstånd, säger han.
Att isoleringen successivt bryts, upplever kollegorna, börjar också ge effekter på de boende.
– De förändras, blir gladare och positivare. Det finns en iver att träffas, säger Åsa.
Samtidigt får personalen fortfarande frågor från anhöriga, som själva ännu inte vaccinerats, om de verkligen får komma och hälsa på. Det finns en osäkerhet.
Däremot har de boende aldrig ifrågasatt personalens rutiner, enligt Johannes.
Nu har pandemin pågått i över ett år, med det följer olika minnesbilder.
– Det har varit ett speciellt år på grund av restriktionerna. När det här bröt ut skulle de boende inte heller ha nära kontakt med varandra. Bingo och gympa ställdes in och de hade inget att se fram emot, säger Åsa.
Samtidigt, upplever Johannes, att de boende förstod att de tillhörde riskgrupperna.
Konsekvenser av pandemin blev att pensionärerna tappade anhörigkontakterna. Istället fick personalen hantera dem över telefon.
Åsa minns också att hon och kollegorna fick mycket frågor om corona i början eftersom inte alla har lika lätt att ta in information från media.
– Det gällde att vi var pålästa, säger hon.
Rent hygienmässigt upplever inte Åsa och Johannes att förändringarna varit så stora under året som gått. De basala rutinerna har funnits hela tiden, säger de.
Det har även funnits gott om skyddsutrustning, även om det länge inte var obligatoriskt att använda dessa. Nu, trots att vaccineringarna är gjorda, bärs fortfarande munskydd inom verksamheten.
Som fackligt engagerad har Åsa fått frågeställningar från kollegor varför de fortfarande måste göra det. Personligen tycker hon att munskydden är varma och irriterande att ha på sig och de måste bytas när de blir för fuktiga. Åsa säger också att det är svårt i kommunikationen med de boende som är vana att läsa av ansiktsuttryck, en del rent av på läppar.
– Nu har de inte den möjligheten när man gömmer halva sitt ansikte.
Samtidigt upplever Johannes Rinta att personalen finner sig i direktiv som finns och motiveringen är att man följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer.
Längtar ni efter att få ta av er skydden?
– Det gör nog de flesta, säger Åsa Thilkjae.