Sommaren 2015 ökade antalet desperata flyktingar i Turkiet. Men i Europa och Sverige var det få som anade vad som skulle ske. Tvärtom, i juli 2015 skrev Migrationsverket ner sin prognos över antalet asylsökande, det skulle minska från ett tidigare antagande på 80 000 personer till 74 000. I ett land där hela samhället planeras utifrån noggranna prognoser om allt från vårdbehov till bostadsbyggande var detta en historisk prognosmiss.
En månad senare började människor fly till Europa i stor skala. Vi minns alla bilderna på den drunknade pojken Alan och flyktingarna som vandrade genom centraleuropa till fots. Många sökte sig till Sverige och det svenska flyktingmottagandet växlades upp i all hast, i Malmö skapades till exempel 17 transitboenden för ensamkommande. Flyktingkrisen nådde sin kulmen måndagen den 9 november då 1 868 personer sökte asyl i Sverige under en enda dag. Den 12 november vände regeringen på en femöring. Då kom beslutet om gränskontroller.
När året var slut hade 163 000 människor sökt asyl i Sverige. Ett år senare befinner de sig på olika platser i det system som ska ge dem boende och en rättssäker asylprocess.
Kassem Jabbar var snickare i Irak när regimen plötsligt anklagade honom för att tillhöra ett förbjudet parti. Efter ständiga trakasserier av polisen och två fängelsestraff beslöt hans sig för att fly landet tillsammans med sin familj. De sökte asyl i Sverige i november 2015.
Vi möter dem i flyktingförläggningen i det gamla Hotell Stallet i Åtvidaberg. Hotellet har mist mycket av sin forna glans, i dag är det en enkelt möblerad förläggning för ett drygt hundratal asylsökande. I det snöblandade regnet utanför fönstren skymtar man en medelstor svensk ort som är just så grå och händelsefattig som svenska samhällen är en vardag i november.
– Vi har väntat i ett år men fortfarande inte blivit kallade till en inledande intervju på Migrationsverket. Det är svårt att vänta så länge och inte ha en aning om när det ska ta slut, säger Kassem.
– Vi är mest i vårt rum på dagarna, det finns inte mycket att göra. Man blir orolig och rastlös av att leva så här, säger hans hustru Hiyam Alkhafaji.
Vi pratar med dem via tolk, de har inte haft möjlighet att plugga svenska under väntetiden. Men de har just fått besked om att de ska få undervisning i svenska tre lektioner i veckan. De skulle gärna vilja laga sin mat själva, men som på de flesta flyktingförläggningar är det inte tillåtet. I stället blir de serverade mat i en matsal.
En stor del av flyktingarna som kommer till Sverige är unga vuxna. De befinner sig i en fas i livet när man har mycket energi och är inriktad på att plugga eller arbeta. Att då tvingas tllbringa ett år i total passivitet är psykiskt nedbrytande, och många av dem som väntar mår psykiskt dåligt. Livet på flyktingförläggningarna präglas av rastlöshet och irritation, många vänder på dygnet och sover länge på förmiddagarna. Men Kassem och Hiyam har två barn som håller dem i gång. Yosif, 5 år, har mycket spring i benen och snart ettåriga Mariam undersöker oupphörligen sin omvärld. Det räddar familjen från värsta tristessen.
Kassem och Hiyam är långt ifrån ensamma i sin långa väntan. Fram till 1 nov i år fattade Migrationsverket beslut för 84 400 asylsökande, och många av dem sökte asyl redan 2014. Det betyder att tiotusentals människor fortfarande väntar på att deras asylprocess ska komma igång.
En del av dem bor på flyktingförläggningar vilket ofta innebär att de måste flytta runt. Eftersom det kommer mycket färre flyktingar till Sverige nu än förra hösten så håller Migrationsverket på att avveckla en stor mängd boenden. 30 000 platser ska bort så fort som möjligt för att man ska slippa använda skattepengar till boende som inte utnyttjas. Det innebär att de asylsökande måste flytta, ofta gång på gång. För dem som sökte asyl förra hösten är det inte ovanligt att redan har bott på 3-4 orter i landet.
Men asylsökande måste inte bo på flyktingförläggningar, enligt lagen om eget boende, EBO, får de bosätta sig var de vill. Många söker sig till städer där det redan bor många invandrare. I Linköping bor just nu drygt 400 asylsökande i eget boende, i Norrköping är det dubbelt så många.
För de asylsökande är det ett stort stöd att bo tillsammans med släktingar och vänner, men det är inte problemfritt. I praktiken innebär det att de bor inneboende och det har ökat problemet med trångboddhet i många ytterområden. I Skäggetorp i Linköping har antalet invånare ökat med 1 700 på tio år, utan att det har byggts några nya lägenheter.
Det förekommer att åtta till tio personer bor i en trerumslägenhet. Boendesituationen blir snabbt outhärdlig vilket leder till att många asylsökande tvingas göra det de ville undvika – att flytta runt. I många fall rör det sig om barnfamiljer. Problemet syns tydligt i många skolor, barnen har svårt att klara skolarbetet eftersom de bor så trångt och måste flytta gång på gång.
Flera politiker, däribland kommunstyrelsen ordförande i Norrköping, Lars Stjernkvist, har kritiserat EBO-lagen och menar att den bör tas bort.
Långt i från alla som söker asyl i Sverige får stanna. Av de 84 000 som fått besked under 2016 har 56 procent fått uppehållstillstånd. De övriga fick avslag (17 procent) , hänvisades att söka asyl i ett annat land eller fick sitt ärende avskrivet för att de hade avvikit eller återtagit sin ansökan.
Men Mohammed Mohammed hör till dem som går med lätta fötter genom korridorerna på Stallet. Han behöver inte längre leva i väntan och ovisshet, i augusti fick han uppehållstillstånd i Sverige i tre år.
Vi slår oss ner för att prata och det visar sig att Mohammed är en språkbegåvning, genom att prata med vänner och volontärer har han lärt sig svenska så bra att vi kan intervjua honom utan tolk.
Den första frågan är han van vid.
– Jo, jag heter faktiskt Mohammed Mohammed. Samma namn två gånger, säger han.
Han är 21 år och en av de många miljoner människor som tvingats fly undan kriget i Syrien. I september förra året kom han till Sverige och sökte asyl. Under det gångna året har han levt som en nomad i det svenska asylsystemet och flyttats mellan flyktingboenden i Malexander, Getå, Finspång och nu Åtvidaberg.
För några månader sedan kom uppehållstillståndet, syrier som flytt undan kriget går ofta relativt snabbt genom Migrationsverkets asylprocess. Det var en stor lättnad och början på någonting nytt. Den som får uppehållstillstånd flyttas från ett system till ett annat, nu är det meningen att han ska flytta ut i någon kommun, börja läsa svenska på sfi och påbörja etableringen i Sverige.
Men bristen på bostäder är stor i nästan alla delar av landet. Det har medfört ytterligare väntan, och därför har han bott kvar på Stallet
– Nu har jag fått besked att jag ska flytta till Burlöv utanför Malmö. Där ska jag dela lägenhet med några andra. Men jag har ingen aning om vilka det är jag ska bo med.
– Jag hade hellre bott kvar här i Östergötland eftersom min bror bor i Nyköping. Han är ett stort stöd för mig. Men nu måste jag ta den här möjligheten och flytta till Skåne den 1 december.
Mohammed ser fram emot att få lära sig mera svenska, och att fortsätta studierna som han tvingades avbryta i Syrien. Men glädjen blandas med den oro som nästan alla flyktingar bär på.
– Jag är orolig för min mamma och min lillebror. De befinner mitt i kriget just nu, mitt emellan två arméer. Jag har lite kontakt med dem på Whatsapp då och då, och jag förstår att de har det svårt.
De som fick mest uppmärksamhet förra året var de 35 000 ensamkommande barn och ungdomar som sökte asyl. Lite siffror igen: Av de 6 700 asylansökningar som Migrationsverket avgjort hittills i år har 67 procent av de ensamkommande fått stanna och 13 procent har fått avslag. Bland de övriga hittar man dem som avvikit eller återtagit sin ansökan. Och så finns det en grupp som ska skickas tillbaka till det land i Europa dit de först kom.
En av dem som måste lämna Sverige är 16-årige Mustafa Husseni. När han kom till boendet för ensamkommande i Linköping för drygt ett år sedan beskriver han det som att komma till himlen. Han hade levt med så mycket rädsla och otrygghet i sitt liv, i byn hemma i Afghanistan, på flykt mot Europa och som kringirrande flykting i ett kaotiskt Grekland. På HVB-hemmet kunde han landa med trygga vuxna omkring sig. Oron släppte gradvis, han kunde gå till skolan och koncentrera sig på skolarbetet utan att vara rädd för att dagen skulle sluta i kaos.
Nu har Mustafa slutat äta. Han sitter i en soffa och tittar ner på sina fingrar som vandrar oavbrutet längs bordskanten. Flera av personalen är med i rummet, de vill stötta honom när han berättar.
Det var i augusti som allt gick sönder, Mustafa fick besked om att han ska utvisas till Grekland så snart ett lämpligt mottagande kan ordnas. Migrationsverket ifrågasätter inte hans ålder, men de menar att han redan sökt asyl i Grekland och kanske är det så.
– Jag minns inte. Jag var i Grekland i 7-8 månader, ibland hade jag ingenting att äta, ingenstans att bo, jag var rädd för våld hela tiden.
Trygghet, man behöver inte prata med Mustafa länge förrän man förstår att det är trygghet han behöver mer än något annat. Men just nu är hans liv så kaotiskt som ett liv kan bli, alla överklaganden har avslagits, han kan bli utvisad när som helst, vad som händer i Grekland vet han inte, kanske blir han skickad vidare till Afghanistan. För några månader sedan tränade han taekwondo, pluggade och drömde om att få jobba med IT. Nu sitter han mest på sitt rum och gråter. När han får ångestattacker åker personalen med honom till US eller BUP. Men det finns ingen som kan hjälpa.
– Jag vill bara vara trygg och leva som en människa, säger han lågt.
När de gäller de ensamkommande framträder en dubbel bild ett år efter flyktingkrisen. Sverige öppnade mycket snabbt ett stort antal boenden för ensamkommande för att ge dem en trygg start. Nu får allt fler ensamkommande uppehållstillstånd, de pluggar, anstränger sig och går rakt in i ett liv i Sverige. Samtidigt sprider sig en oro på HVB-hemmen som snart ska ersättas av enklare boendeformer med mindre personal. Väntan på besked tär på de unga. Migrationsverkets nya praxis att ge ensamkommande som är under 18 år avslag med utvisning som kommer att ske efter 18-årsdagen sätter skräck i många som redan rotat sig i Sverige. Personalen berättar om ångest och självskadebeteenden.
I år har hittills 14 700 personer fått avslag på sin asylansökan. Men kommer alla att lämna Sverige? En del återvänder självmant men många stannar kvar i Sverige eftersom de anser att det är helt omöjligt för dem att resa tillbaka. Utlänningspolisen har svårt att genomföra alla avvisningar och 19 000 ärenden ligger på hög. En orsak till att det är så arbetskrävande, och ibland helt omöjligt, att avvisa människor som fått avslag är att deras hemländer inte tar emot dem. Ett annat problem är att de som ska avvisas ibland har oklar identitet.
Många gömmer sig för att polisen inte ska hitta dem. Enligt färska siffror från polisen är över 12 000 människor efterlysta för att ha gömt sig i Sverige när de fått avslag på sin asylansökan. Diakoner i Svenska kyrkan uppskattar att mellan 500 och 1 000 personer lever gömda i Linköping. I Norrköping uppskattade man för några år sedan antalet till omkring 500. De lever under svåra förhållanden och har varken inkomst eller fast bostad. Enligt Migrationsverket kan antalet personer som lever gömda efter att ha fått avslag komma att fyrdubblas till 2019.
Johan Sievers
johan.sievers@ostgotamedia.se