"Hade inte träden stått där släpvagnen for in hade jag nog hamnat ute i vattnet och blivit dränkt", berättar Christer när han visar olycksplatsen.
Det var sent på kvällen den 17 maj förra året som trafikolyckan inträffade, vid bron över Limsundet, norr om Lotorp. Timmerbilsföraren Christer Wall kom körande med sitt 22 meter långa och 64 ton tunga timmerbilsekipage, när en flock hjortar sprang över vägen.
– Jag reagerade instinktivt, man vill ju inte köra på någonting, säger Christer Wall.
Han girade för att inte köra på djuren innan en kurva och framvagnen på släpvagnen gick ut i räcket. Släpet hamnade inne bland träden och förarhytten låg precis vid vattnet.
– Hade inte träden stått där släpvagnen for in hade jag nog hamnat ute i vattnet och blivit dränkt. Då hade timmerbilen åkt rakt ut i sjön och jag hade nog inte kommit ut ur förarhytten, säger Christer.
Timmerbilen hade delvis kört ner i vattnet efter olyckan utanför Lotorp den 17 maj.
Efter att räddningstjänsten sågat upp ett hål i vindrutan för att få ut honom, fördes han med ambulans till sjukhus.
– Jag skadade handen och axeln. Handen läkte på några veckor, men axeln ville inte läka. Det har varit en tuff period med träning, kortisonsprutor och sjukgymnastik, men det blev inte bättre.
Det tog cirka elva månaders sjukskrivning innan han var tillräckligt bra för att kunna sätta sig bakom ratten igen.
– Det har varit tufft ekonomiskt också, räkningarna slutar inte komma för att man är sjukskriven, säger Christer.
57-åringen kör för Ruddammens åkeri från Odensbacken i Närke. Bosatt i Regna passerar han ofta olycksplatsen.
Hur känns det att passera platsen, där olyckan skedde?
– Jag känner inget speciellt. Det hade varit skillnad om jag till exempel fått framhjulspunktering, kommit över på andra sidan vägen och krockat med mötande fordon. Jag ältar inte, det tillhör historien, det blir inte bättre av att tänka på det.
Det 22 meter långa och 64 ton tunga timmerbilsekipaget ansvarar Christer för vid transporterna.
Timmerbilen bärgades efter olyckan förra året.
Men han påpekar att första turen med timmerbilsekipaget efter så lång jobbfrånvaro var speciell.
– Det kändes stort och klumpigt att köra timmerbilen. Men jag har fått jättebra stöttning av min arbetsgivare och fått följa med och sitta bredvid vid några körningar. Det är socialt, man får höra senaste skvallret.
Vad hände med timmerbilen efter olyckan?
– Den var bortom all räddning. Hytten var skrot och det var många andra skador, säger Christer.
Har du extra spaning efter djur vid vägarna numera?
– Nej, inte mer än tidigare, men jag ser ofta djur och har kört på det mesta i djurväg genom åren. Jag åker ofta vid Boo, där det är mycket vilt. Problemen kan uppstå när det finns flockar på varje sida av vägen.
Christer vid platsen, där olyckan skedde för snart ett år sedan.
Regnabon har rattat stora fordon hela yrkeslivet.
– Jag har kört lastbil sedan 1989, började i flakbilsbranschen och körde skåpbil. Körde många turer mellan industrierna i Finspång och Göteborg. Jag var borrare på Finspångs Brunnsborrning i åtta år, då körde jag också mycket lastbil. Timmerbilsförare har jag varit de senaste 15 åren.
Hans långa arbetspass utförs ständigt under kvälls- och nattetid.
– Jag kör tolvtimmarspass, börjar vid 16-17-tiden och slutar vid 04-05-tiden. Jag börjar bli för gammal för nattpass, men jag närmar mig 60 år och lär fortsätta hela arbetslivet.
Vägen var avstängd under en period när timmerbilen fick bärgas från platsen efter olyckan.
Vad är det roligaste med yrket?
– Friheten. En januarimorgon när oljeslangen går kanske det inte är så kul, men våren är en fantastisk tid och vid midsommar blir det aldrig mörkt.
Har du inga tankar på att någon liknande olycka skulle kunna inträffa igen?
– Nej, jag är inte så ängslig som person. Det är lika nära varje gång du möter ett fordon, säger Christer Wall.