- Jag tycker det är konstigt när Finspång är en så liten håla, men det är ju inte säkert att han är härifrån, säger Petra Bäckstedt som just fyllt på plånboken från en uttagsautomat i centrum.
Hon har sällskap av kompisarna Lisa Algstrand och Marcus Eriksson. De säger alla att de flesta samtal förr eller senare kommer in på de ouppklarade våldtäkterna.
- Man är bedrövad och det snackas mycket. Det är alltid närvarande, säger Petra Bäckstedt.
-- Men jag har inte hört så mycket mer än vad jag läst i tidningarna och sett på tv, säger Lisa Algstrand.
Finspång är så litet och alla känner alla, tycker de, och det borde komma fram någonstans om någon är konstig eller beter sig underligt, som de antar att den som begått våldtäkterna gör. Någon borde veta något och i så fall gå till polisen och berätta det, tycker de.
De båda kvinnorna berättar samstämmigt om känslan av obehag och att de har blivit misstänksamma mot okända människor de möter på ensliga platser. Petra Bäckstedt, som arbetar på lasarettet, berättar att kvinnorna där, som arbetar sent, ogärna vill ge sig av hemåt utan sällskap av en eller flera arbetskamrater. Samma sak gäller då man går hem från kompisar eller krogen
- Jag tänker mig för mera nu var jag går och så . . . , ser mig mera omkring. Förr kändes det tryggt att se folk, nu är jag mera misstänksam och kollar in dem jag möter mera, säger hon.
Lisa Algstrand känner likadant och berättar att hon blivit mycket mera observant, till och med när det gäller dagliga rutiner, som när hon går från bussen till exempel.
-- Jag funderar mera nu än förut och går inte på skogspromenader eller ensliga gångvägar som jag brukar annars, säger hon.
De förstår att polisen jobbar hårt och det syns fler polisbilar i samhället nu.
-- Det känns bra, säger Marcus Eriksson.
Det område i Finspång där våldtäkterna begåtts är varken mer eller mindre stökigt än några andra, tycker de tre kompisarna.
- Det är inte något "dåligt" område men våldtäkterna har begåtts på de typiska vägarna man går eller cyklar hem på efter att ha varit ute och roat sig i centrum.
Vid busshållplatsen på torget står Johanna Harrysson och väntar på bussen hem. Hon bor nära det område där en av våldtäkterna begicks och är skrämd av det som hänt.
- Det är otäckt, jag är rädd för att gå ut. Vart jag än ska vill jag ha skjuts, säger hon.
Föräldrarna samordnar skjutsarna så att en kompis förälder skjutsar ungdomarna dit de ska och en annan hämtar dem.
-- Man vill inte gå själv och är extra vaksam, även om det är lite olika från person till person, säger Johanna Harrysson.
Polisen har inte varit på hennes skola för att informera eller för att få in tips och själv tycker hon att det inte finns mycket hon kan göra.
-- Jag bara hoppas på att det ska ta slut, säger hon.