Solen skiner från en klarblå himmel, humlor surrar och syrenerna doftar underbart. Petra Karlssons lilla röda hus ligger i en sommaridyll på landet utanför Fågelsta. Här har hon bott i sju år och varje morgon brukar hon och labradoren Bessie ta en promenad. De tar lite olika rundor, men i torsdags morse tog de en långtur förbi en släktings lilla torp.
– Vi småjoggade och kom precis förbi en liten krök. Då blev det tvärnit. Mitt på stigen såg jag ett stort huvud med stora tänder, berättar Petra.
Bessie var nyfiken och ville lukta, men Petra drog henne tillbaka. En stund stod de och tittade på den märkliga varelsen som Petra direkt tänker är en krokodil. På den lilla skogsstigen ligger en hel del löv, men när Petra vågar sig närmare ser hon att halva kroppen verkar vara borta. Djuren är definitivt dött.
– Jag har aldrig sett en krokodil innan, kanske möjligtvis på en djurpark. Jag fick en chock först och trodde att det var någon som placerat den där på skämt.
De tar en stor omväg in i skogen och springer hem. Men vad gör man när man hittar en död krokodil i skogen? Petra hämtade mobilen och sprang tillbaka.
– Jag tog flera bilder, men alla blev suddiga. Jag darrade för mycket.
Sedan ringde hon sin pojkvän som föreslog ett samtal till polisen. Där trodde de henne knappt förrän dess att hon skickade bildbevis. 30 minuter senare stod en radiobil parkerad utanför och Petra fick följa med upp i skogen igen.
– De hade hämtat ödlor och ormar innan, men aldrig en krokodil. Så det var nog lite ovanligt för dem också, säger hon och fortsätter:
– När de lyfte upp den och lade den i en påse så stank det verkligen rutten fisk så den hade nog legat där någon dag.
Frågorna som cirkulerat i Petras huvud under helgen är många. Var alligatorn (senare identifierad som en glasögonkajman) död när den hamnade i skogen? Hur hamnade den där och framför allt var kommer den i från?
– Här ute bor bara några äldre och någon barnfamilj. Här är väldigt lugnt och det finns ingen som jag vet som har någon krokodil som husdjur. Men någon måste ju ha ägt den.
När MVT följer med Petra och Bessie upp längs skogsstigen känner hunden doften av djuret igen. Men någon mer krokodil tror inte Petra att de snubblar över.
– Nej, det är nog en grej som bara händer en gång i livet, säger hon och skrattar.