Skarsjötorps Anton har inget efternamn, eftersom han är västgötaspets, alltså hund. Tillsammans med husse Erik Åhäll och den lapska vallhundflickan Cora bor han i ett mysigt rött hus i Fågelsta.
Västgötaspetsen är en urgammal helsvensk ras, i århundraden känd för sina goda vallningsegenskaper. Erik har fött upp hundar i flera år, och nu har han definitivt fastnat för västgöten.
- Tidigare har jag haft schäfer, bordercollie och terverens (en belgisk vallhundras). Många tycker att bordercollien är den bästa vallhunden, men jag håller inte riktigt med. För mig är västgötaspetsen idealisk. Den är en mycket trevlig hund som arbetar lugnt och metodiskt. Den kommer bra överens med andra hundar och med olika raser. Eftersom den är vänlig av naturen blir den inte heller osams med den boskap som den vallar. Det gäller förresten alla djur.
För drygt en vecka sedan fick Anton verkligen visa vad han går för.
En lantbrukare i trakten, som hade köttkor ute på bete, bad Erik om hjälp. En av korna hade kommit hem något dygn tidigare och visade tydliga tecken på att ha fött en kalv utomhus, en månad tidigare än hon egentligen skulle ha gjort. Väl hemkommen födde hon ytterligare en kalv, som var död.
Efter det tog lantbrukaren och hans fru med sig kon ut och försökte själva leta reda på kalven, i förhoppningen att kon skulle kunna leda dem till rätt plats. Men det misslyckades och då blev Erik tillfrågad om han trodde att Anton skulle kunna spåra den.
- Jag var tveksam, eftersom jag inte trodde att han skulle klara det, men jag gav med mig. Korna rörde sig dels på öppen mark, dels i ett skogsområde, totalt 35-50 hektar. När vi hade sökt i ungefär en och en halv timme gav vi oss iväg mot skogsområdet. Terrängen var ganska besvärlig. Det började mörkna och jag märkte att Anton verkade trött. Vid det laget var jag säker på att vi inte skulle hitta kalven. Men plötsligt stannade Anton och vindmarkerade (vädrade i luften). Han visade tydligt att det fanns något intressant i närheten, det syntes på svansmarkeringen också. Sedan gick det fort. Anton tog ut riktningen i 90 grader och stack iväg rakt upp i skogen.
- Efter några minuter hörde jag att han skallmarkerade och vi gav oss iväg i skallets riktning. Efter 300--400 meter kom vi fram till Anton och mycket riktigt låg kalven där. Tyvärr var den död. Troligen var den också dödfödd, på grund av att kon födde en månad för tidigt. Jag har hört talas om att sånt händer ibland och ingen skugga ska falla på ägarna, som sköter sina djur väldigt fint. Naturligtvis var det tråkigt att kalven var död, men samtidigt var det en lättnad att vi hittade den.
Anton skötte sig också väldigt fint tyckte hans husse.
- Jag är imponerad av att han hittade kalven. Han hade ingen vittring att gå på, det var mörkt och det blåste sidvind vid tillfället, vilket inte underlättade sökningen. Jag kunde ha förstört alltihop genom att kalla in honom. Men efter flera tidigare misstag har jag lärt mig att lita på hunden, och den här gången markerade han väldigt tydligt.
Erik är säker på att Anton förstod att han hade varit duktig.
- Han blev naturligtvis rejält omklappade och berömd och så fick han hundgodis som han älskar. Det blev lite extra god mat också, när vi kom hem.
Erik vill arbeta för att västgötaspetsens vallningsegenskaper ska bevaras och att flera ska upptäcka hur användbar den är, inte enbart som vallhund.
- Jag har haft Anton på några utställningar och det har gått bra. Utställningarna är ofta normgivande för hur en hund- ras ska vara. Men för mig är hundens exteriör inte det viktigaste, utan att vallhundsegenskaperna bevaras.
Bertil Bersbo som föder upp västgötaspetsar sedan många år och som är en auktoritet i hundägarkretsar, tycker också att Anton har skött sig bra.
- Västgöten är ju först och främst känd som vallhund. Men den är också en utmärkt spårhund, inte minst när det gäller viltspårning, säger han. Dessutom är det en trevlig hund att ha.