En magisk natt med lång historia

Traditionen att fira lucia går i Sverige tillbaka till medeltiden. Då markerade lucia början på julfastan och man passade därför på att äta rejält. Det...

15 december 2008 00:00
Traditionen att fira lucia går i Sverige tillbaka till medeltiden. Då markerade lucia början på julfastan och man passade därför på att äta rejält. Det fanns bland annat en tradition om att man skulle äta sju frukostar före gryningen. På lucianatten slaktades julgrisen.
På 1600- och 1700-talen växte lussebrudstraditionen fram. Den så kallade kinkenjestraditionen i främst Västergötland överfördes till Luciadagen. Kinkenjes var en figur utklädd i vit klänning och ljuskrans i håret som kom med klappar till barnen. Ursprunget är tyskt. Dess attribut kom att överföras till lucia och firandet förlades till Luciadagen som redan var en särskild dag i den gamla allmogetraditionen. Namnet Lucia kunde också associeras till ljuskransen.
På många håll i landet fanns även en äldre tradition av utklädning till lussegubbar, ett tiggeriupptåg inför julen. En del har velat se luciafirandet som en utveckling ur andra, äldre inhemska maskerings- och utklädseltraditioner.
Kring lucianatten fanns många magiska föreställningar. Den ansågs vara årets längsta natt. Lucia associerades med Lucifer, det vill säga djävulen, och man trodde att "Lussepär" ledde den fruktade "lussefärden" då ryttare sprängde fram över himlavalvet.
Ordlikheten mellan lus och lucia gav också upphov till föreställningar.
Det moderna firandet inleddes 1927 då Stockholms Dagblad anordnade det första offentliga luciatåget. Seden spreds snabbt över landet, oftast med god hjälp av lokalpressen. Lussandet gick hand i hand med ett ökat julfirande över huvud taget i samhället.
Traditionerna kring luciafirandet är i stor utsträckning unika för Sverige. Men redan på medeltiden blev 13 december en dag till minne av den historiska personen Lucia. Hon var en kristen jungfru från Syrakusa på Sicilien. Hon förföljdes och dödades år 304. Legenderna berättar att man försökte bränna henne på bål, utan att lyckas. Till slut stötte man ett svärd i hennes hals.
Hon har åkallats för ögonsjukdomar, troligen beroende på anknytningen till ordet lux, ljus på latin.
TÄNKER. Mona Larsson har noterat en förändring i språket. Det riktiga, som hon ser det, är att säga att man tänker sig något. Numera hör hon allt oftare hur detta "sig" faller bort, och människor alltså formulerar sig exempelvis "jag tänker att det är si och så ..." Påståendet blir därmed rumphugget, tycker Mona Larsson.
Jag tror att det är en helt riktig iakttagelse. När jag nu blivit uppmärksammad på fenomenet inser jag att jag ofta har hört det och nog ganska ofta formulerar mig så själv.
Men är det fel eller olämpligt? Mig stör det inte, utan jag tycker att det låter ganska bra. Man skulle rentav kunna tycka att detta "mig" i frasen "jag tänker mig" är tämligen onödigt, eftersom "jag" och "mig" verkar berätta samma sak, nämligen vem som tänker.
Så tänker jag, i alla fall.
Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!