Mordet som skakade Sverige - och Correns redaktion

Klockan 00.27 den 1 mars 1986 väcktes Bertil Torekull av en telefonsignal. Det var Correns dåvarande nattredaktör Lars-Erik Larsson som ringde och berättade att Olof Palme var död. Tio minuter senare anlände chefredaktören till sin arbetsplats på Badhusgatan, just som TT skickade ut ett telegram om att statsministern skjutits till döds. Tryckpressen som hade startats i ordinarie tid 00.32 körde bara 500 ex av en originalupplaga som endast sändes till prenumeranter på avlägsna adresser.

Om det arbete som sedan följde denna allvarsamma och ödesmättade fredagsnatt skrev Torekull en månad senare i en krönika som publicerades i Östgöta Correspondentens årsredovisning för 1985 (den kom inte ut förrän i början av mars 1986): "Chock och panik präglade de första uttalanden som vi försökte få från länets hövding och det ledande socialdemokratiska kommunalrådet. På redaktion och sätteri fortsatte det febrila arbetet – alla visste vad de skulle göra, det behövdes ingen ordergivning, det var ett lugnt, metodiskt lagarbete som tillhör mitt journalistiska livs största upplevelser".

Klockan 02.08 gick upplaga nummer två, där endast en ny förstasida med Paolo Rodriguez porträtt på Olof Palme från valrörelsen 1985 stort uppslagen över halva sidan och med en nyhetstext under var skillnaden, 02.55 stoppades pressen ånyo efter 26 000 ex som skulle ut till orterna utanför Linköping. Efter det gjordes upplaga tre, "en triumf mitt i bedrövelsen" med dels en ny förstasida, en färsk ledarkommentar, dels en ny sida med polisarbetet, regeringsuttalanden, spekulationer om nyval, en lista på statsministerkandidater, samt en minneskrönika. Den upplagan gick ut i nära 50 000 exemplar.

"Mitt i sorgen och skräcken och vreden över illdådet kände vi en sorts opassande stolthet: vi hade gjort ett gott jobb, vi hade fullgjort vår skyldighet gentemot de flesta av våra läsare", och "vi som upplevde alltsammans nära printrarna och pressen mitt i produktionen av vår egen tidning glömmer aldrig. Vi upplevde historia", skrev Bertil Torekull i årsredovisningskrönikan.

Hur känner han i dag för den där nyhetsnatten för 27 år sedan?

– Precis likadant. Ingenting har förändrats.

Förändrade Palmemordet Sverige?

– Nej. Det är en medialt tacksam förenkling att påstå att en enskild grym händelse skulle ändra ett helt folks väg. Folke Bernadotte mördades, Dag Hammarsköld troligen också liksom Anna Lind och efter Estoniaolyckan och tsunamikatastrofen lever tusentals svenskar i livslångt sorgearbete. Men inget av dessa omskakande skeenden förändrade Sverige men påminde oss precis som självmordsattentatet på Drottninggatan i Stockholm för ett par år sedan om även det moderna livets inbyggda brutalitet och oförutsägbarhet. Efter Palmemordet fortsatte Sverige att fungera som det trots allt ganska trygga samhälle det ändå förblivit. Vi lamslogs inte, endast polisen misskötte sin uppgift.