Det var den 15 april 1948 som arrendatorn på Västra Helleberga, Anders Nilsson i färd med vårbruket fick se ett djur han inte sett någon gång förut i sitt liv. Det försvann ur hans åsyn men han hittade det några timmar senare ungefär på samma plats som tidigare på dagen.
Han måste ha blivit rädd, för annars fanns förstås ingen anledning att slå ihjäl djuret som han tyckte såg ut som en korsning mellan grävling och räv. Nilsson ville veta och rådfrågade en mer skolad man, kandidat B. Wahlin anställd på den näraliggande växtskyddsanstalten. Wahlin kom fram till att det nog måste vara en kinesisk mårdhund!
En mårdhund från Kina? I Älvestad? Oj, oj, oj, nu fick de väl något att prata om i gårdarna på slätten.
Djuret sändes vidare till zoologiska museet i Lund för ytterligare undersökningar och där bekräftades den tidigare analysen. Det var en kinesisk mårdhund. Otroligt! Detta måste berättas för en större krets än Älvestad. Sagt och gjort. Corren meddelades och tidningen berättade historien och visade bild på vilddjuret (som såg ut som en hund).
Corren hade också tagit reda på att det inte var helt tokigt att se kinesiska mårdhundar i Sverige och Norden. Hösten 1947 hade en dylik skjutits i Arjeplog (fast det är ju nästan lika långt bort från Älvestad som Kina) och i Finland hade man skjutit tre stycken. I Ryssland hade exemplar av arten utplanterats på 35 platser.
Att Älvestadsodjuret träffat på människor tidigare var i alla fall helt klart eftersom det var märkt P 27 i ena örat. Kanske hade det rymt från en pälsfarm?
Tiden gick och några månader senare kunde Svenska Dagbladet berätta att "det djur, som i april i år dödades i Östergötland och som man betecknat som mårdhund nu visat sig vara en fjällräv".
Lite snopet kanske, men en bra jakthistoria blev det för Anders Nilsson i Västra Helleberga. Och för Corren.