Han visste nog vad han ville när han började ge ut Östgötha-Correspondenten 24 september 1838, Henrik Bernhard Palmær. Han ville syna och gissla överheten och maktapparaten, kämpa mot sina fiender, precis som han tidigare hade gjort som visserligen sporadisk men ändå välavlönad skribent i Aftonbladet.
Egentligen var Palmær kemist, född i Frinnaryd i Småland, skolad i Linköping och sedan student i Uppsala där han under studieåren även fick några dikter publicerade i Poetisk Kalender. Men det var kemi han studerade och efter en magisteravhandling 1830 fick han arbete som lärare i kemi och farmakologi vid Karolinska institutet i Stockholm 1832. Han umgicks dock i litterära kretsar och det var på så sätt han blev medarbetare i Aftonbladet 1834, men trots begåvning och inte så lite kvickhet gjorde han sig omöjlig hos både tidningen och Karolinska sommaren därpå.
Från Aftonbladet fick han sparken på grund av lättja. Han klarade inte riktigt kvantitetskraven från chefredaktören Lars Johan Hierta och då var de ändå minst sagt blygsamma, en artikel i månaden.
Utan jobb
Uppsagd från tidningsjobbet kom Palmær 1835 tillbaka till Linköping där han hade växt upp och gått i skola. Men något arbete fick han inte, trots sina kvalifikationer. Han sökte under tre år tre jobb på Linköpings gymnasium, som bibliotekarie, lektor i filosofi, och som adjunkt, men fick nej till alla tre. Åtminstone det sistnämnda berodde antagligen på att Palmærs satir Yttersta domen i Kråkvinkel hade släppts ut. Där drev han friskt med såväl biskop som domprost i Linköping, för friskt för somliga, men friades i det tryckfrihetsåtal som följde.
Bara två månader tidigare hade Henrik Bernhard Palmær grundat tidningen Östgötha-Correspondenten i Linköping, då en småstad med 5 000 invånare och en stad som i stort bestod av det som är city i dag. I eftermälet nämns han ofta som den store satirikern och författaren. Som tidningsman nådde han inte samma höjder. 60 år efter starten, 24 september 1898, stod det så här om honom i Corren: "han var ifråga om arbete mycket beqväm av sig", och att tidningen under hans ledning i främsta rummet hade karaktären av underhållande lektyr.
Tornerplatser
I det första numret av Corren ger Palmær sin syn på begreppet tredje statsmakten i ett långt brev till läsarna (alias min vän) och svarar på tre frågor: vad en tidning är, vad duger den till, och vilka är publicisterna?
På den första svarar han med tre svar:
”Tidningarna äro det mögel, som överdragit våra föråldrade statsformer, mögel som vittnar om en börjande upplösningsprocess och väcker vårt bekymmer.
Tidningarna äro smärre kanaler, ledda ur frihetens och vetandets stora floder, för att vattna och göra fruktbara de avlägse fält, som hittills legat öde; dem fattigom skall varda predikat evangelium, även ett politiskt.
Tidningarna äro tornerplatser, där dagens stridiga intressen, som tillika äro seklets, bryta sina lansar; och vi, tidens barn, åskåda striden med bävan och förhoppningar.”
Akta sig
Därmed anser han sig också ha besvarat den andra frågan och ger sig i kast med publicisterna som tar honom betydligt längre tid att reda ut. Men han resonerar sig på sitt mästerliga sätt fram till att publicisten är en människa som måste akta sig. Och när han redogjort för allt vad publicisten bör akta sig för skriver han: ”Slutligen måste publicisten akta sig för att akta sig så, att någon märker, att han aktar sig.”
”Jag har mycket att meddela dig, till och med åtskilligt om min egen värda person,” skriver Palmær.
Det hade han kanske, men hans tid som tidningsägare blev kort. Även om tidningen i sig tack vare Palmærs vassa penna (”den kvickaste lymmeln i hela Svea Rike”, enligt professorn WF Palmblad i Uppsala), blev lyckad och fick riksspridning tröttnade Palmær på det dagliga rutinarbetet på tidningen, fast det mesta av detta sköttes av medarbetaren Carl Henrik Wallberg, och 1840 klev Carl Fredrik Ridderstad in som delägare och medredaktör och två år senare sålde Palmær tidningen till Ridderstad
I riksdagen
Henrik Bernhard Palmær då? Var blev han av?
Jo, han startade månadstidningen Herr Lars (som bara kom ut i fem nummer), han utförde översättningsarbeten, var lärare på Sjögestads lantbruksskola, och blev senare en borgarnas riksdagsman 1847 och flyttade till Stockholm. Han gifte sig också samma år i Linköping med Emelie Charlotta Schylander. Han gav ut två mindre framgångsrika böcker, dessutom var han tillfällig medarbetare i ett par tidningar och han var bitsk, hätsk, och rolig. Samt fattig.
1853 återkom han ännu en gång till Linköping, startade en ny tidning: veckotidningen Östgöta Gazetten som utkom januari 1854 till tre veckor före Palmærs död i lunginflammation 7 juli 1854.
Den kvickaste lymmeln i hela Svea Rike hade tystnat.