För varje år som studentmössor kastas mot skyn och lövade flak skränar ut sommarhits och berusad falsksång, förundras jag över att jag är kvar i Linköping.
Det skulle ju inte bli så. Personen med studentmössan nedtryckt över hennafärgat hår som skrålade ihop med klasskompisarna 1991 skulle ut och se världen. För här kunde man ju inte bo. Men så står man här 24 år senare och inser att årets studenter inte ens var födda när jag var en av dem som sjöng ”Var e mössorna” och ”Sjungom studentens”.
Nu visade det sig att man kunde se världen utan att flytta ifrån Linköping. Det har inte stått mellan ett liv i isolerad misär eller fest och upptäckarglädje som globetrotter.
Jag har rest, pluggat på annan ort och jobbat (och jobbar) med journalistuppdrag för riksmedier, men har ändå behållit Linköping som bas. Jag har spelat gitarr på såväl Ekholmens fritidsgård som på klubb i Texas. Jag har inte behövt bo någon annanstans för att göra det jag vill.
Men jag måste erkänna att det alltid handlat om någon slags pragmatisk acceptans. Jag har aldrig älskat att bo här. Jag vet inte om jag någonsin träffat någon som sagt sig älska Linköping (disclaimer: jag har inte varit på LHC-match).
Jag vet att det finns folk som sjunger sin hemstads lov, må det vara i Facebookstatusar eller i låtar (Stockholm i mitt hjärta etc), men jag har aldrig läst eller hört något i den vägen om Linköping.
I stället verkar de flesta tycka att Linköping är okej. Det ligger ju bra till geografiskt. Ungefär lika långt till alla storstäderna. Fina parker. Men någon Linköpingsanda verkar inte finnas. Eller? Jag vet att det inte bara är jag som åtskilliga gånger beklagat mig över det kulturella utbudet, liknöjd-heten, homogeniteten.
Men varför ska man älska en stad? Gå omkring och mysa över nån slags gemensam härlighet? Det är ju människorna i staden som räknas och jädrar så många smarta, roliga, påhittiga, vänliga själar det bor här. Jag lär känna nya varje år.
Med det inte sagt att Limpan inte kunde vara en modigare, roligare och mer levande stad. Men jag behöver inte älska platsen jag bor på.
Jag behöver ett bra gäng. Och det har jag. Så jag står säkert här om 40 år också och tittar på studentflaken. Med käpp. Kanske hytter jag lite med den. Om de ska envisas med att spela de där skräniga flakhitsen.