Jag är med i flera tyggrupper på Facebook. Sådana där man kan köpa och sälja tyger från förr eller där man bara hjälps åt att hitta designern bakom ett tygtryck och åldern på själva tyget. Är det ett nytryck? Eller är det äkta vara från -67? Det senare frambringar alltid lyckoutrop från innehavaren och gratulationer från gruppmedlemmarna.
Superstjärnorna i vår tygälskarvärld är nordiska formgivare som producerade fantasifulla mönster mellan 1950- och 70-talet. Anna-Lena Emdén, som gjorde älskade barn-motiven ”Lycksalighetens ö” för Almedahls på 60-talet och ”På Zoo” årtiondet efter. Sven Fristedt, Ann-Marie Netterdag, Carl Johan De Geer och Ulla Bodin är andra namn i retrotygälskarnas hall-of fame. Auktionspriserna för en bit börjar sällan under ett par hundra. Till och med slitna påslakan från 70-talet kan gå för tresiffriga belopp om mönstret är rätt.
Men vi tygnördar bygger inte våra samlingar på enbart auktionsinrop. Skattjakten bedrivs på loppisar, i släktingars förråd och ibland till och med i soprum. Jag börjar varje second hand-besök på textilavdelningen. Först en snabbscanning efter färger och mönster som får hjärtat att bulta. Ropar inget på min uppmärksamhet går jag närmare. Lyfter och gräver efter gömda skatter. Håller koll i ögonvrån efter eventuella konkurrenter.
De retroinspirerade nytrycken lär man sig snabbt att särskilja. Materialen känns billiga och mönstren saknar personlighet. Och eftersom äldre mönster handritades finns små oregelbundenheter som ger liv. Anna-Lena Emdén använder än i dag inte dator eftersom hon inte tycker att det passar hennes formspråk.
Roliga och fina mönster av mer okända formgivare går förstås också bra. Ibland blir de till kuddfodral, väskor eller små necessärer. Ibland får de bara ligga på parad i mitt syrum och bli beundrade. Glädjen i att någon kunnat skapa något så fantasifullt och vackert överraskar mig ständigt. Idag fick jag hem en stor bit av Sven Fristedts ”Alfi” gjort för Ikea 1972, som jag ropat hem för 125 kronor. Inte ens den kvarglömda prislappen på 10 kronor kunde sänka mitt humör.