När jag var 11 år fick jag en brevvän i Tyskland. Vi kom i kontakt genom Kamratposten eller om det var Starlet, där man på den här tiden ofta annonserade efter brevvänner. Att ha en brevvän i ett annat land var högstatus. Man fick häftiga frimärken på kuverten och man fick skriva på engelska.
Min brevvän, som jag tror hette Jeanette, var ett år äldre än mig och skrev med snirkliga bokstäver på små gula brevkort med något som i alla fall såg ut som bläck och fjäderpenna. Hon bodde i ett stort hus med en underbar trädgård och mycket mark runtomkring. Hon hade hästar och spelade piano. Allt de ägde beskrev hon med ordet ”wonderful”.
Jag svarade på ljusblått brevpapper med bilder på tjejer med långt svallande hår och bredde på om vår trädgård, vårt hus och min underbarafamilj, för det verkade vara grejen att köra på om jag ville behålla min äldre, mer erfarna brevvän. Eftersom jag hade ryktat en häst i stallet Bullersta utanför Nyköping en gång, så tyckte jag att det räknades som ett ridintresse också.
I ett par brev fortgick det här broderandet om trädgårdar och ridturer. Jeanette skrev att hon varit på semester med familjen i Frankrike och jag svarade med en tripp till ”the wonderful Skåne”. Kanske såg Jeanette igenom mina överdrifter för hennes brev blev ganska snabbt kortare och strax därefter kom hon med den illvilliga anklagelsen att min skrivstil var kladdig och svårläst, ”så om jag kunde försöka skriva lite renare?”
Det kunde jag ju. Om hon kunde lära sig skriva rätt adress på mina brev så att de inte tog så lång tid på sig att komma fram, svarade jag. Det är väldigt irriterande att vänta på brev och sedan se att gatuadress och postnummer inte skrivits korrekt så att brevet fastnat i posthanteringen.
Ungefär där dog vår brevväxling. I förorättad irritation.
Med dagens teknik hade väl Jeanette och jag aldrig börjat kommunicera överhuvudtaget. Hennes Twitterprofil hade inte lockat mig från första början och kladdiga handstilar är inte ett problem i en digital värld.
Jag föredrar helt klart den här nya världen. Men för den som har svårt att hålla en värdig ton i skrift kan det ju vara värt att testa sina anklagelser med bläck och fjäderpenna först. Långsamhet gynnar självrannsakan.