Jag har en mer miljömedveten garderob idag än för, säg, tio år sen. Där finns toppar av ekologiskt odlad bomull och ullkoftor som klarar sig med vädring och inte behöver tvättas mer än om jag spillt gräddbakelser på dem. Där finns också en parad av vintage klänningar, blusar och små jackor från 40-70-talet som aldrig får slängas och vars sömmar jag ömt lagar med små prickstygn vid behov.
Men garderoben gömmer också en massa byxor, t-shirts och skjortor vars ursprung jag inte har den blekaste aning om. Hur gick odlingen av bomullen till och blev någon utan vatten till sitt lantbruk på grund av materialet till min tischa? Vet ej. Har slitningarna på mina jeans åstadkommits med sandblästring som kan ge arbetarna den dödliga sjukdomen stendamms-lunga? Nä, det var jag inget om. Ansvaret för miljö och arbetsvillkor vill man ju kunna överlämna till de företag man handlar av.
I ett pressmeddelande läser jag om en avhandling vid Textilhögskolan i Borås, skriven av David Eriksson, som handlar om hur det kan komma sig att vi utan dåligt samvete kan köpa kläder och andra varor som vi vet tillverkats under dåliga förhållanden. Anledningen till att vi inte känner ansvar hänger ihop med företagsstrukturer, menar David Eriksson. I företagens beslutskedjor skjuts också ansvaret vidare, med hjälp av psykologiska strategier som ”moraliskt rättfärdigande” (t ex att godta barnarbete om det ger familjerna bättre försörjning) och ”förflyttning av ansvar” (t ex att skylla på underleverantörer som inte uppfyller kraven).
Om vi själva påverkas direkt gör vi ju helt andra val. Det märks på hur trenden att köpa närodlad mat vuxit sig stark de senaste åren. Mat stoppar vi ju i oss och den kan göra oss sjuka och trötta eller pigga och starka. Kläder som vi bär på kroppen kan förvisso ge allergiska reaktioner, men för det mesta är det inte vi själva som drabbas av undermålig klädproduktion.
Kan 2015 bli året då vi inte bara ställer högre krav på hur kläder tillverkas, utan då vi också börjar handla närproducerat till garderoben? Själv har jag spetsat in mig på en mössa av Linköpings-designern Jenny Karlsson. Vid årets slut ska jag kunna namnet på ytterligare tio lokala klädskapare. Det får bli ett nyårslöfte!