Under de sju år som jag skrivit om mode har ett genomgripande budskap återkommit i branschens trendrapporter: att man ska odla sin unika stil. ”Personligt uttryck” har varit ledstjärnan i modereportage, butiksreklam och liknande. Att sticka ut från mängden (lite lagom) har varit slutmålet med all modestyling.
Kruxet med en sådan hållning till stil och mode är att när alla ska sticka ut så blir ju resultatet att ingen gör det. Särskilt när den personliga stilen verkar följa en slags checklista som snabbt gjort den likriktad. Det har vid det här laget gått inflation i stora glasögon, mustaschprints, rosa hår och tokigt mönstrade byxor.
Så sakta men säkert har en motrörelse vuxit fram och i våras började de första artiklarna om ”normcore” dyka upp. Först framstod det som ett hemligt sällskap där bara de invigda förstod reglerna. Men allt eftersom började stilen utkristallisera sig. Namnet, som är en sammanslagning av ”normal” och ”hardcore”, syftar på kläder som inte sticker ut det minsta. Vi pratar enfärgade collegetröjor, chinos, fleecejackor och halvpolos. Som förebilder utropades karaktärer i 90-talets tv-serier Seinfeld och (tidiga) Vänner.
Just så klär sig förstås en mängd människor utan att för den skull vara normcore. För att vara en del av rörelsen måste klädvalet vara medvetet. För en del vill få det till just en rörelse. En motreaktion föranledd av idén att man ska köpa sig en färdig ”unik” stil, påhittad av modeskapare. Vill man sticka ut är det just nu faktiskt mer effektivt att klä sig nedtonat än tvärtom. Åtminstone i riktigt hippa kretsar. Det är ironiskt, men detta är modelogik.
”Klassförakt” hävdar en del och menar att normcore handlar om hipsters som klär ut sig till lantisar. Att det är att driva med de som varken har pengarna eller kollen att klä sig trendigt. Mina tankar går till 90-talets grungetrend, då det plötsligt blev högsta mode att se ut som en lodis, även om man var rik.
Grungen var en uppgörelse med 80-talets glamorösa yuppiekultur och kanske står vi åter vid ett sådant vägskäl. När ”personlig stil” kommit att handla för mycket om yta och konsumtion blir reaktionen ”anonym stil”.