"Det var här på Matteusskolan himlen öppnade sig och livet kom tillbaka för mig", säger Irena Forslund.
I dag lever Irena Forslind, 96, tillsammans med sin man Jan i Brokind söder om Linköping. Hon är gift sedan många år tillbaka och har både barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Fortfarande finns det saker som hon vill uträtta.
Irena Forslind var bara tolv år gammal när hon och hennes föräldrar, bara några dagar innan julafton 1939, greps av nazisterna. Efter åtta månader i fängelse i Lodz i Polen fördes hon till koncentrationslägret Ravensbrück utanför Berlin. Där tvingades hon att leva under fasansfulla förhållanden i närmare fem år.
– Jag var övertygad om att det var min tur. Att jag var nästa att brännas upp, säger Irena Forslind.
Hon kom till Ravensbrück ensam. Vart hennes föräldrar tagit vägen visste hon inte då. I koncentrationslägret tvingades hon att arbeta i en fabrik som tillverkade ammunition. Tolv timmar varje dag, sju dagar i veckan. De som protesterade sköts till döds.
– När jag inte klarade av mitt arbete fick jag inte min brödbit och jag blev misshandlad. Jag blev bara sämre och sämre. Till slut tröttnade de på mig och jag förflyttades till en barack där människor väntade på att bli uppbrända.
Röda Korsets hjälpverksamhet på plats i Tyskland 1945. Här syns en av de svenska transportbilarna med kvinnor, befriade från koncentrationslägret i Ravensbruck.
Irena låg på en brits och väntade på döden. Då öppnades dörren. Där stod det personer hon inte hade sett förut. Året var 1944 och det var personal från Röda korset som hade kommit för att rädda henne. Med hjälp av de vita bussarna kom hon till Sverige.
Efter några korta stopp på vägen mot Sverige hamnade hon på Matteusskolan i Norrköping. Skolan hade delvis byggts om till ett sjukhus för att ta emot flyktingar från andra världskriget.
En av de vita bussarna som ingick i räddningsaktionen 1945 visas upp på en utställning i samband med Malmö internationella forum för hågkomsten av Förintelsen.
79 år passerat sedan hon senast var på Matteusskolan, platsen som hon fördes till efter tiden i koncentrationslägret. Irena Forslind står inför skolans lärare och ger ett föredrag som få kan göra. Det finns nämligen inte många överlevare kvar som kan berätta med egna ord om Förintelsen. Irena Forslind delar med sig av sina minnen från åren som fängslad. Hon kommer ihåg minsta detalj. Hon berättar om sin känslor och om många av de smärtsamma upplevelser som hon varit med om.
– Vad jag har längtat efter att få komma hit. Den här platsen förändrade mitt liv. Jag har varit i Norrköping några gånger förut och försökt att hitta hit, men mycket har förändrats. Jag kunde inte hitta vägen förrän nu. Det här är en speciell dag för mig, säger hon.
Lokalerna har förändrats under åren. Irena Forslind ser sig omkring i byggnaden och söker efter saker hon känner igen. Hon säger att hon tycker sig minnas vissa saker, men att det är svårt att få en tydlig bild.
Caroline Nilsson är en av två rektorer på skolan. Hon berättar att kopplingen mellan Matteusskolan och Irena Forslind är anledningen till att de tog kontakt med henne för att hålla ett föredrag för lärarna på deras studiedag.
– Det är så otroligt viktigt att vi lär oss av historien. Det här är en skola dit många nyanlända alltid har kommit, från olika krigshärjade delar av världen. Vi får en jätteviktig påminnelse om att det vi gör till vardags är ett litet kugghjul i maskineriet. Att lyssna på hennes berättelser ökar vår förståelse ännu mer.
Irena Forslind här tillsammans med Kajsa Andersson Lundblad som har varit en viktig del i att hon föreläser på skolor idag.
När Irena Forslind kom till Matteus sjukhus den där dagen 1944 var hon yngst på plats. Hon berättar om ett minne från sin första måltid.
Hon var undernärd och svag. Hennes säng var placerad längst bort i lokalen när middagen serverades den första kvällen. Hon såg på långt håll att det var potatis, grönsaker och kött. Irena Forslind såg fram mot en riktig måltid. Så blev det inte. När personalen kom fram till henne fick hon bara en skål med varm soppa.
– Jag tänkte att maten kanske var slut eftersom jag var sist att få. Jag ville inte verka avundsjuk eller otacksam, så jag sa inget.
När flera dagar passerat och samma procedur upprepats samlade hon till slut mod till sig att fråga varför inte hon kunde få samma mat som de andra. Hon kände sig skamsen och ville inte ställa till med problem, men hon var väldigt hungrig.
– Jag kunde inte någon svenska, men jag hade fått ett lexikon, så jag hade lärt mig några få ord. Jag sa: "Godmorgon farbror doktorn. Jag mår bra. Mera potatis." Sedan höll jag fram min skål.
"Det är mycket jag vill göra. Jag vill träffa fler elever och berätta om mänsklig kärlek." Irena Forslind må vara 96 år, men hon har många planer för framtiden.
Doktorn skrattade och satte sig på sängkanten. Han förklarade för Irena att hennes magsäck var för liten och att den skulle inte klara av potatis riktigt än. Men snart skulle hon få samma mat som de andra.
– Mina första minnen från när jag kom hit var de vackra sängarna och de vänliga människorna. Det var på här på Matteusskolan som himlen öppnade sig och livet kom tillbaka för mig.
Irena Forslind hade hoppats att världen hade lärt sig av det som hände på 1930- och 40-talet. Att krigsåren skulle vara förbi. Nu tvingas hon se att det återigen är krig i Europa.
– Jag trodde att jag skulle slippa uppleva krig på nära håll igen. Så som det är nu – det är fruktansvärt.
Vad väcker kriget i Ukraina det för känslor hos dig?
– Mina minnen kommer tillbaka. Jag blir ledsen och har svårt att sova. Det blir för jobbigt för mig att följa nyheterna på tv. Det gör för ont.
Sverige kommer återigen att ta emot många flyktingar. Kan du beskriva hur det är att komma till ett annat land under de omständigheterna?
– Först var det som att paradiset öppnade sig för mig. Sedan kom tankarna på alla som var kvar och om jag någonsin skulle få träffa dem igen. Jag kände en oro för min mamma och pappa och vad som skulle hända med dem.
Kan du sätta ord på vad som är viktigast i livet?
– Det är att vara kärleksfulla mot varandra, att inte såra någon oavsett hårfärg eller ursprung. Med tanke på det som händer i världen just så borde alla vara tacksamma för livet. Krama varandra i stället, säger Irena Forslind.
Irena Forslind var bara 12 år när hon bara några dagar innan julafton 1939 greps av nazisterna.
Nu tillbaka till hennes historia.
När Irena Forslind hade blivit tillräckligt stark och frisk fick hon lämna Matteusskolan. Hon förflyttades till Doverstorp utanför Finspång och personalen berättade att hon skulle få komma till ett läger.
– Å gode gud, inte ett läger till. Jag vill inte, ropade jag.
Personalen förklarade att det inte var ett sådant läger som hon varit i tidigare. Det var inget koncentrationsläger. Istället var det en plats där hon skulle kunna bli ännu starkare och redo för att söka arbete och bostad i Sverige.
I dag lever Irena Forslind tillsammans med sin man Jan i Brokind söder om Linköping. Hon är gift sedan många år tillbaka och har både barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Fortfarande finns det saker som hon vill uträtta.
– Det är mycket jag vill göra. Jag vill träffa fler elever och berätta om mänsklig kärlek. Det önskar jag att få göra, säger Irena Forslind.