Buss 540 är lika punktlig som högmässan i kyrkan. Åtminstone den som utgår från Kisa 7.34 och släpper av de sista passagerarna vid Resecentrum klockan 8.47.
-- Nu vaggar bussen ut från Brokinds vägkors, alltså är klockan 8.04, tänker man och stirrar ut mot landskapet som inte riktigt kan bestämma sig: Senhöst eller vinter.
När bussen girar in för att stanna vid busskuren i Brokinds vägkors är vi 29 resenärer, plus chauffören. Bussen är som ett tvärsnitt av Sveriges befolkning. Nej, inte riktigt. Medelålders karlar är det ont om. De åker antingen bil, eller också har de rest med en tidigare buss.
Så här dags är det mest gymnasieelever, medelålders kvinnor och pensionärer. Det är lite av vilstuga eller reflektionsinstitution över buss 540. De flesta försjunker i sig själva och låter livet, det vill säga riksväg 34 och gamla Kalmarvägen, passera revy under tystnad. Några läser Corren, någon en bok, flera sover. Bäst av allt: Inget tjatter i mobiltelefon.
När främre bussdörren vrider sig i sidled - påminner nästan om en hovsam nigning - har bussen 29,5 kilometer att färdas innan resan är slut. Sträckan från Brokind till Resecentrum mäter exakt 29,5 kilometer.
En av de fem passagerare som kliver på i Brokinds vägkors förnyar sitt månadskort. 590 kronor får hon betala. Men hon suckar inte. Ser nöjd ut och ler vänligt mot chauffören. Det gör de flesta av oss som tillbringar en stor del av vår tid på buss 540. Chaufförerna är nämligen så där genuint och okonstlat trevliga som bara den är som inte tvingats iväg på en flåshurtig charmkurs. Därför överser vi oftast med att bussarnas kvalitet och komfort lämnar en del i övrigt att önska. Vi vet att chaufförerna gör sitt bästa. Konkurrensutsättning och entreprenadhysterin är inte deras idé. De som beslutar om sånt åker sällan buss själva.
Ju närmare Linköping vi kommer, desto tätare ligger hållplatserna. Och bussen fylls på.
I Skede udde och Slaka skola kliver mindre folksamlingar på. I Slaka är de flesta av de 63 platserna ockuperade, och först vid Collegium, när det vilande slättlandskapet övergått i stadens brus och larm, börjar folk troppa av.
Ett tjugotal kliver av vid de olika hållplatserna på Mjärdevi- och universitetsområdet. Många lämnar bussen vid Gamla Linköping och Länsstyrelsen. Vid Klostergatans hållplats är vi 12 som kliver av. När bussen vaggar vidare mot Resecentrum återstår fem ungdomar, tre medelålders kvinnor och en manlig pensionär. Drygt en minut senare är chauffören ensam. Klockan är exakt 8.47 och chauffören ger sig kanske iväg för att fika. Det är han i så fall värd. Hon också, förresten. Det händer nämligen att bussen rattas av en kvinna. Sånt var inte att tänka på när John Steinbeck skrev romanen "Buss på villovägar". Den boken har ingenting gemensamt med en bussfärd från Brokinds vägkors till Resecentrum i Linköping.