På väg söderut, på E4:an genom Huskvarna, vibrerar telefonen.
Mejl från Bertil Torekull.
”Smörgås med Morfars brännvinsost till kaffet när ni kommer eller Brantevikskaka med vispgrädde?”
Jag frågar kollega Jigerström, som kör, och hans svar blir vårt:
– Smörgås såklart!
Torekulls svar dröjer inte länge:
"Okej, då får ni kakjäveln när ni åker."
Jag tror inte jag någonsin känt mig så välkommen till en intervju som denna.
När vi några timmar senare vänder hemåt igen, efter en eftermiddag på Österlen, vet jag varför.
Bertil Torekull älskar Corren som sitt eget barn.
Fortfarande.
Det är två dagar till nyårsafton och Österlen bjuder den kallaste av vindar och ett hav med flera meter höga vågor.
Mitt i Brantevik, ett fiskeläge strax söder om Simrishamn, står det, Torekulls ljusröda hus, placerat alldeles intill vägkanten och bara några meter från stranden.
Dess ljusblå fönsterkarmar gör att det sticker ut på gatan, men när husherren själv, med sitt yviga hår och knallröda kofta, slår upp dörren med ett frejdigt ”Men så roligt att se er!”, då matchar allt.
Bertil Torekull var chefredaktör för Corren 1981 till 1989. På pappret bara en av 18 på den posten, i realiteten så mycket mer än så. Säg Torekull till en gammal Correnläsare och du hör strax ”Det var tider det!”.
Inte så konstigt därför att jag nu, som den 18:e i raden, är nyfiken på honom. Inte heller förvånande att en man, som jag i efterhand fått veta var Linköpingsbon Gunnar Nordqvist, under Corren Mera-dagen på Stora Torget i november kom fram till mig och sa:
– Jag har bara ett råd till dig Christer, nu när du blir chefredaktör. Var som Bertil Torekull! Då kommer det gå bra för dig.
Bäst att åka ner till Österlen och lära sig bli chefredaktör, tänkte jag.
När vi kliver in i Torekulls hem möts vi i hallen av en installation med hans sista skrivmaskin och slussas snabbt vidare in i köket där en smörgåsbuffé står uppdukad på den lilla köksbänken.
Här är en som vet hur man välkomnar två murvlar på resa, det är tydligt.
– Kaffe eller lättöl, något annat erbjuds inte att dricka! slår han fast samtidigt som vi plockar för oss av leverpastej, gurka och brännvinsost.
Vi slår oss ned i vardagsrummet, i stora bekväma korgstolar och med fönster i tre väderstreck ut mot havet.
Bertil hinner knappt sätta sig innan han reser sig, greppar efter tändstickorna och sträcker sig mot taklampan över bordet, där han fäst ett tomtebloss.
– Nu firar vi en bra blivande intervju med ett tomtebloss!
Gnistorna slår ut över bordet och självklart, med smörgåsbuffé och tomtebloss borde alla intervjuer inledas.
– Jag blev väldigt munter av din historia om mannen på torget, den byggde upp mitt ego, säger Bertil och skrattar.
Ett ego som byggts återkommande ända sedan han lämnade Corren 1989.
– Att tala om en lyckoperiod kan låta pretentiöst, men det var en lyckoperiod. Även om jag hade det tufft privat, och gick igenom en skilsmässa, så var det en fantastisk tid som jag i alla år sedan dess fått minnas och tala om många gånger med östgötar och Correnläsare.
– Utanför staketet härute har jag ju låtit uppföra Sveriges längsta ljugarbänk och Sveriges minsta bibliotek. Biblioteket är som en bokhylla där det är fritt att ta en bok om man själv lämnar en. När det en dag stod en Correnmugg där blev jag verkligen glad.
Ganska snart märker jag att Bertil Torekull är inget intervjuobjekt du matar frågor till, snarare leder du honom in på ämnen och låter honom tala fritt.
– Ingen vet vad som hade hänt om vi inte hade förnyat Corren när jag kom där i början av 1980-talet. Jag gjorde vad jag kunde för att slå sönder den högtidlighet som fanns på tidningen, vilket i sin tur skapade en distans till läsarna. Jag använde alla trick jag lärt mig från Dagens Industri (tidningen han var med och grundade 1976), med läsarundersökningar och mycket skrivande om den lokala företagsamheten, och alltid med filosofin att det globala finns i det lokala och i det lokala finns det globala.
– Det fanns ingen händelse som var för liten för att inte spegla en stor händelse och det fanns ingen stor händelse som var så stor att den inte berörde någon liten detalj i östgötaområdet. Det där drev jag till vansinne. Till sist blev det ett självspelande piano. Jag tycker att jag fick rätt hela tiden. Vart jag än vände mig i världen fanns där östgötar eller östgötsk anknytning. Den grundidén kan inte gå sönder.
– Idag är det tydligare än någonsin, idag ÄR det lokala det globala och det globala ÄR det lokala. Se bara på mig här, som nu har en flykting, en 26-årig skräddare från Eritrea, boende hos mig. Det globala mitt i det lokala.
Den rådande flyktingkrisen har fått tusentals svenskar att engagera sig som familjehem och Bertil Torekull är en av dem. Inget han vill hyllas för, ”jag vet inte om det kommer gå åt helvete eller gå bra”, hellre talar han då om flyktingmottagandet i stort.
– Jag läste en intervju med Åsa Romson där hon sa att Sverige måste ha ett system som kan ta emot mer än 100 000 asylsökare per år. Den som tror att vi klarar av det utan problem…jag har inga synpunkter på om det blir så många, men det kommer bli ett helvete. Det är språket som är nyckeln. Kan man lära flyktingarna språket och få in dem i jobb så går det bra, men man kan inte få in dem i jobb utan språket.
– När jag sitter och pluggar alfabetet med min inneboende slår det mig hur hjälplös han är om han inte lär sig det svenska språket. Han har varit här i 14 månader, är inte särskilt språkbegåvad, kan knappt någon svenska alls, vilket inte är så konstigt eftersom han under den tiden i stort sett bara träffat andra flyktingar. Både under flykten och i de olika lägren här i Sverige.
– Nu har jag som regel att han inte får svara mig på engelska, att han måste svara på svenska. Men det går långsamt.
– Jag lånade nyligen en gammal symaskin av en väninna här i byn. En gammal Huskvarna. När han satte sig vid den hände något, när en professionell person får syssla med det han kan, det var som att något slöt sig omkring honom, som ett valv. Han blev trygg och gjorde rätt saker hela tiden. Han monterade den på tio minuter och la in två par byxor åt mig. Jag har gått ner i vikt, ser du.
– Så om jag kunde ordna in honom hos en sömmerska eller skräddare, som ju knappt finns längre, så skulle han där hitta näring till språket. Då lär han sig vad nålen och tråden heter och så kommer språket mer och mer.
– Just det har jag sett i Gnosjö, där har de aldrig haft problem med invandrare tack vare en överenskommelse med bygdens småföretagare. De släpper in invandrarna i företagen, de ger inte mycket betalt, men de tar in dem och invandrarna lär sig på det sättet språket och kommer in i samhället.
– Det är just detta Sverige är skitdåligt på.
Som journalist har Bertil alltid varit engagerad i de flesta samhällsfrågor. På äldre dar även politiskt aktiv i miljöpartiet, där han sedan hösten 2013 är medlem och ersättare i riksdagen till Elisabeth Knutsson från Bromölla.
Senaste året har inneburit ett otal konflikter med partikamrater.
– Jag har ingen bra kontakt med miljöpartiet längre. Jag skrev redan i fjol att partiet borde lämna regeringen, att man äter upp sin själ om man varje dag ska umgås med kompromisser i alla sina hjärtefrågor.
– Idag har Åsa Romson lägst förtroende av alla statsråd och det går nedåt även för min gode vän Gustav (Fridolin). Jag saknar kontakten med honom, men det är svårt för Gustav att ha kontakt med mig när jag så tydligt inte gillar deras politik.
– Jag kan få frågan varför jag inte lämnar partiet, men det är helt enkelt för att miljöfrågan är den i särklass viktigaste frågan, och ett jädra bra exempel på min journalistiska filosofi "det lokala i det globala". Allt som andra gör påverkar oss och allt vi gör påverkar andra. Fortfarande är miljöpartiets huvudfåra den enda rätta fåran, det är de som gjort det nödvändigt för de andra partierna i riksdagen att ändå bli relativt miljövänliga.
Du har ett starkt engagemang, har det alltid varit så? Var det givet att du skulle bli journalist?
– Ja, det har känts så från början. Framför allt var ordet väldigt viktigt i min uppväxt. Det var viktigt att uttrycka sig riktigt. Min mamma var noga med att jag uttryckte mig grammatiskt rätt. Sa jag fel så sa mamma ”så heter det inte grammatiskt”.
Pappa var ingenjör på Kockums i Ronneby och Bertil minns tydligt sina besök i fabriken.
– Pappa övervakade arbetet från ett rum som var i stort sett tyst. Den där kontrasten mellan ljudet i fabriken och tystnaden i pappas rum bär jag alltid med mig. Jag tror att den fabrikskänslan har gjort att jag kunnat tala med industrifolk på ett bra sätt.
Ditt hem var religiöst, din mamma starkt troende. Hur är din egen tro?
– Jag är övertygad om ett större sammanhang, men jag kan inte känna samhörighet med något samfund. Historiskt sett finns ju ingen religion som hållit sig ifrån det mordiska, förutom möjligen buddismen.
Tror du på kärleken då?
– Haha! Jaa du, det börjar ju bli dags att ordna upp privatlivet. Jag har en fantastisk kärlek, Bibbi Breum, en ung flicka på 79 år, som jag 1 februari ska flytta ihop med i Lund. Vi har känt varandra i 19 år och nu är det dags.
– När Bibbi för en tid sedan var sjuk, och jag då vårdade henne här i mitt hem, då växte känslan fram, att denna kvinnan kommer jag aldrig lämna! Det är ingen skillnad på kärleken på äldre dar och den kärlek man berusas av i ungdomen.
– Livet är en väv och du kan inte bortse från någon del när du ser vem du är idag. Detta gäller för människor såväl som för tidningar.
Bertil avslutar med att ta oss på en rundtur i huset, till hans skrivrum i ett litet hus på gården och till arkivet i källaren, där han i ett rum samlat material från hela sitt yrkesliv.
– Jag måste sluta att klippa och spara, det tar för mycket tid och plats.
Plötsligt sträcker sig Bertil efter en tavla.
– Den här vill jag att du tar emot, Christer! De här raderna är mitt viktigaste råd till dig. Alf Henriksons vers "Maxim för en tidningsman", följde mig varje dag i mitt tidningsarbete, de fick mig att hela tiden tänka på de som sitter på andra sidan, läsarna, och vara ödmjuk gentemot dem.
Ja, ödmjuk blir man om inte annat av ett samtal med Bertil Torekull.
En tidlös yrkesman, lika vass nu som då och ett levande bevis på att en bra journalist är en bra journalist, oavsett tid.
På 60-talet var han med och drog igång Veckans Affärer, på 70-talet startade han Dagens Industri, på 80-talet förvandlade han Corren och de senaste tre decennierna har han skrivit böcker, däribland den storsäljande boken om Ingvar Kamprad och Ikea.
Ren yrkesskicklighet alltså, det var det som var hemligheten med Bertil Torekulls tid på Corren.