vandrarhem utan anställda
Allra först hittade Ewa och Gunnar Persson den perfekta platsen för lugn och avkoppling -- den gamla slussvaktarbostaden i Brådtom. Sedan började Ewa sälja glass till förbipasserande.
Det var det som de första cyklisterna och båtturisterna frågade efter, glass och dricka. Sedan började de fråga efter kaffe och en bulle, och så småningom ville de sova över natt också. Nu finns det rum att hyra i Brådtoms vandrarhem.
-- Vi har vuxit i takt med att efterfrågan har ökat, förklarar Ewa. Så vi har inte lånat några pengar, vi har byggt och snickrat själva och fått visst bidrag av kanalbolaget. Vi har små kostnader, och det lever vi på. Intäkterna är ju aldrig garanterade.
Ewa och Gunnar flyttade till Brådtom 1997 med avsikten att njuta av livet och titta på båtarna.
Ewa var arbetslös för tillfället och gick en företagarutbildningskurs. Planen var att starta ett smådjurspensionat. Både länsmuseet och kanalbolaget godkände planerna på att bygga om den gamla ladugården.
Men så var det turisterna som kom susande på cykelleden rakt genom gården och gärna ville köpa dricka. "Här borde ni ha en kiosk" sa de.
-- Så jag öppnade en liten kiosk i det gamla sädesmagasinet, berättar Ewa. Den lilla bykstugan hade vi fixat bäddar i, som gäststuga åt våra vänner, och det dröjde inte länge innan den blev uthyrningsstuga.
I den gamla sadelkammaren blev det dusch för övernattare och båtgäster. Glass har kompletterats med kaffebröd och godis, pajer, smörgåsar och förstås ägg från hönsen på baksidan.
Efter bykstugan inreddes nästa övernattningsrum på logen. Därefter blev det två nya rum i en parstuga, och till slut fyra sängplatser i den gamla smedjan, gården äldsta hus från tiden då kanalen byggdes (tidigt 1800-tal).
Det finns 15 sängplatser totalt och numera hör Brådtom till Svenska Turistföreningens (STF) vandrarhem
-- Det har blivit många myndighetskontakter medan verksamheten har vuxit, säger Ewa, det är länsmuseet och brandmyndigheterna och hälsovårdsmyndigheterna, plus förstås kanalbolaget, som ska ha ett ord med i laget. Men vi har alltid fått stöd och positivt gensvar.
Ewas karriär började egentligen inom sjukvården. Så träffade hon Gunnar och de blev delägare i Bergs träförädling. De drev Byggman på Mobilia i Mantorp i tio år, tobaksaffär i Linköping i sju.
Ewa vidareutbildade sig till behandlingsassistent, en tid arbetade hon som butikschef i en modebutik i Linköping och som fritidsledare.
Men under en stilla färd på Göta kanal dök tanken upp -- det var dags att byta livsinriktning och lämna stressen. Sedan har ju detta givit dem mer jobb än de kanske tänkte från början.
-- Det är klart att det händer att jag längtar efter att få ligga i den där hängmattan någon vacker sommardag, säger Ewa och pekar. Men jag tänker snabbt om. Jag gillar högsäsongen, det är roligt när folk kommer hit. 99 procent av dem är glada och positiva, de har semester och vill njuta av friden. Stressen rinner av dem här.
På hösten är det dags att städa ur alla stugor, feja rent och tvätta filtar och täcken. Sedan börjar Ewa måla porslin i stora mängder. Det räcker ändå aldrig hela sommaren. Kaffekoppar, skålar, glöggmuggar, tomtar, älvor och lucior hittar sina köpare på julmarknaderna och under semesterförsäljningen i kaféet.
-- Många tror att vi kan leva hela vintern på sommarens inkomster, men de räcker inte långt, säger Ewa och skrattar. Porslinet ger en extra inkomst och dessutom får jag ett litet arvode som kontaktperson för ett par handikappade personer, viktigt, för det kan bli lite ensam här annars när säsongen är över.
Gunnar är pensionär och fyller dagarna med trädgårdsjobb, vedhuggning, inköp och en del administrativa uppgifter.
-- Fast det är Ewa som driver företaget, påpekar han nogsamt. Hon sliter.
-- Det blir mycket att göra även en regnig sommar som i fjol, säger Ewa, som tur är. Många bokar sina övernattningar månader i förväg. Och upplevelsesemestrarna blir bara fler. Vi har kanske inte byggt färdigt än.