Linnéa Brun går barbent och barfota i ateljén. Hon har en symaskin tatuerad på sin vänstra vad, och på sin högra fot textraden "Rock 'n* Roll will never die".
– Vaden gick väl an, men det gjorde förbannat ont att tatuera foten, säger hon. Egentligen borde jag fylla i texten snart, men jag tror nog att det får vara.
Där, på golvet i ateljén, satt hon som liten och klippte tyg medan hennes mamma, Caroline Brun, sydde brudklänningar och modellerade hattar.
– Jag har sytt några bruklänningar, men det får det vara slut med nu. Att sy brudklänningar är att arbeta med stirriga kvinnor som inte vet vad de vill ha.
Ateljéns hyllor är belamrade med tyger. Tjocka tyger, tunna tyger. Mönstrade tyger, enfärgade tyger. Hattstockar i massor trängs på de översta hyllplanen.
– Jag delar den här ateljén med mamma, men hon syr mest till sig själv nu för tiden. Mamma säger att jag har gått om henne för länge sedan när det gäller skicklighet.
Utanför ateljén vid den anrika familjegården Hester, mellan Boxholm och Tranås, sprätter stiliga rashöns, och längre bort betar gårdens två hästar.
– Det finns en katt här någonstans också. Jag gick Naturbruk i Vreta på gymnasiet, men det var verkligen inte min grej. Fast djuren är fortfarande ett intresse, så klart.
Två år på förberedande folkhögskolor, därefter ett grundår på Tillskärarakademin i Göteborg och sedan tre år på akademins treåriga utbildning Scenkostym.
– Branschen är liten, och konkurrensen är hård. Studenterna på akademin är tävlingsinriktade. Det kastas en del sneda blickar i korridorerna.
Förra sommaren gjorde Linnéa praktik på Dramaten i Stockholm, där sydde hon bland annat kostymer till den senare kritikrosade föreställning "Amadeus", med Johan Rabaeus i huvudrollen.
– Jag minns skådespelarnas första repetition med kostymerna på. Man satt där och tänkte: "Jaha, vad kommer att gå sönder nu".
Tiden på Dramaten var lärorik, men hon förstod av de andra, anställda sömmerskorna, att det krävdes ett gesällbrev för att kunna konkurrera.
– Så jag börjar ett gesällår i herrskrädderi på akademien nu till hösten. Mot slutet av det året har jag förhoppningsvis mitt gesällbrev.
En jacka, efter en gitarrist i rockbandet Revolver Elevens mått, håller på att ta form på sybänken. Inspirationen kommer från 1980-tals rockscen.
– Jag har gjort en del scenkläder åt musiker, men än så länge inga känd namn. Att sy en jacka till Bruce Dickinson i Iron Maiden, det vore något.
Den här sommaren är Linnéa Brun hemma i Hester. Att komma hem känns alltid bra, menar hon. Här finns arbetsro. Här finns vila och sömn.