– Det här är det närmaste urskog man kommer i södra Sverige, säger Mikael Burgman som är länsstyrelsens förvaltare för naturreservatet Göstrings urskog.
Skog, skog, skog. Hit kommer nog ingen av misstag, då hade man säkert kört rejält vilse. Vägen från Boxholm blir mindre och mindre för att till slut inte bara ha gräs på mittsträngen utan även i hjulspåren. Google maps är hyfsat med fram till den lilla parkeringen vid ingången till reservatet, men sedan står det bara "okänd väg" på displayen.
– Men visst kommer det besökare hit, även om det inte är någon direkt rusch, säger Anders Åneklint på Häradsmarken AB.
Skyltningen är inte heller särskilt vägledande, men en skylt med texten "Göstrings häradsallmänning" åker man i alla fall förbi.
Det är Anders och Mikael jag träffar vid informationstavlan bredvid den smala skogsvägen. Anders ska få förklara vad en häradsallmänning är och Mikael vad en urskog är, och vad man har dem till.
– Häradsallmänningarna har sitt ursprung i medeltiden och var från början mark som ingen egentligen gjorde anspråk på, berättar Anders Åneklint.
Vem som helst kunde i princip slå sig ner, odla upp en plätt och kalla den för sin. Men tiden gick och även marken mellan gårdarna fick ett ekonomiskt värde. Gårdarna i häradet delade på anspråket – efter storlek.
– Nyttjanderätten kunde vara att man fick hugga några träd åt sig själv.
På 1700-talet upprättade staten detaljerade regler för hur den skulle förvaltas, och det handlar om en extremt långsiktig förvaltning. Mark tillhörande allmänningarna har inte fått säljas och folket på gårdarna som har mantal i allmänningen har varit måna om att marken sköts väl och att det inte tas ut en för stor avkastning.
Men därav blir det inga urskogar. Även i häradsallmänningarna brukas skogen, gallras, avverkas, planteras. Avkastningen går i första hand åter till skötseln, i andra hand till utdelning till de mantalssatta ägarna.
Göstrings urskog är en liten ö i ett hav av produktionsskog.
– Det går inte att säga om det någon gång har avverkats här, eller om några av dessa gamla träd är planterade, säger Mikael Burgman på länsstyrelsen.
Men det finns gott om flerhundraåriga granar och tallar i reservatet. På väg in i urskogen går vi genom en skog som man skulle kunna kalla svampskog, eller kanske blåbärsskog för marken är helt täckt av blåbärsris. En riktig promenadskog, alltså. Men när vi kommer in i den riktiga urskogen är det inte lika lätt att ta sig fram.
– Urskog kännetecknas av en artrik och varierad flora. Det finns ungefär lika mycket död som levande ved. Det gör att det blir risigt och svårt att gå, säger Mikael när vi stannar i en glänta till myggens stora glädje.
Nedfallna träd ligger kors och tvärs mellan små och stora mossbeväxta stenblock. Stigen är inte helt tydlig.
– Att den här skogen bevarats kan bero på ett personligt engagemang hos en enskild skogvaktare, säger Anders Åneklint.
Han menar att det kanske var skogvaktarens egen ögonsten.
Mikael Burgman håller med och hittar ett citat från 40-talet och en jägmästare A. M. Alborg vid Östkinds häradsallmänning i Kolmården: "Många gånger har det smärtat mig att jag måst hugga..."
Mikael menar att Alborg drabbades av dåligt samvete av alla gammelskogar som ha högg bort och därför sparade några små urskogsrester om några hektar där man "...med njutning och andakt skall för en stund kunna fly undan jäktet för rekreation i dessa uråldriga små vildmarker...".
– Förr sparades urskog på grund av dåligt samvete och nationalromantik. Idag vill vi spara nyckelbiotoper för att rädda rödlistade arter.
Men han håller med om att även dagens stressade människor behöver komma ut i skogen, för att konsumera lugn och ren luft. Och han hoppas att inte alla söndagsutflykter med familjen går till Ikea, utan att vissa leder till en skog som ser ut som de ursprungliga skogarna.