Från väggarna i Carina Axelssons utedass tittar Zarah Leander, Jörgen Mulligan, Berndt Uthas och Berit Malmqvist ned på dig när du uträttar dina behov.
I de djupaste skogarna utanför Boxholm, hittar vi Stensjö. Här bor Carina Axelsson och hennes man. Bilderna på utedassets väggar berättar ett stycke teaterhistoria, där Carinas föräldrar Gun och Erik Bengtsson spelar huvudrollerna.
Pappan var regissör och mamman skådespelare och de var sin tids kändisar. De figurerade ofta i tidningar och skvallerpress under 60- och 70-talen.
– Det var mycket fester, både på teatern och hemma. När jag tittar på bilderna idag är det med ett leende. Det var mycket sång och glädje.
– Det stod alltid trevliga saker i tidningarna. Jag var stolt över vad de gjorde.
En av de som ofta hälsade på hemma hos familjen Bengtsson i Norrköping var Zarah Leander. Carina minns ett möte med Zarah. Carina studerade på restaurangutbildning och var hemma på besök. Hennes mamma tyckte att hon skulle hälsa på Zarah.
– Då säger Zarah strängt med sin mörka karaktäristiska röst ”Har Carina inte lärt sig att buga bättre”. Hon var verkligen en diva, skrattar Carina.
Under stora delar av uppväxten tog föräldrarnas engagemang för teatern så mycket tid att Carina knappt såg dem.
– Vi hade ofta barnvakt. När jag blev äldre var det bara positivt för det var ju alltid föräldrafritt hemma hos oss.
Vid ett tillfälle skulle föräldrarna medverka i Hylands hörna på tv.
– De hämtades av en helikopter och flögs till Stockholm. Vi såg att de var på tv och befann sig på säkert avstånd från hemmet. Då kom alla kompisar över till oss, för det var det fritt fram att festa.
Gun och Erik Bengtsson var engagerade i Skövde operettsällskap innan flytten till Norrköping. I sin nya stad startade de Norrköpings operettsällskap. De tog sig an uppgiften att väcka liv i den gamla Arbisteatern som hade stått tom under en längre period.
– Teatern hade varit skolmatsal under en tid och vi fick börja med skruva tillbaka de gamla bänkarna, berättar Carina.
Första uppsättningen blev Czárdàsfurstinnan och Erik Bengtsson både regisserade och spelade den manliga huvudrollen.
– Jag minns att när Arbis släppte biljetter till en ny operett köade folk redan natten innan. De sov i sovsäckar utanför teatern precis som ungdomar gör idag inför en rockkonsert.
När Carina ser tillbaka på sina föräldrars karriärer är det med glädje och stolthet. Men framgången hade också en mörk baksida.
– Mina föräldrar skilde sig och pappa träffade en ny kvinna. Min mamma blev sjuk och dog redan 2001.
Hur hamnade då alla bilder på vackra klänningar och framgångsrika kändisar på Carinas utedass?
– Jag hade lådvis med bilder och jag tyckte inte att de skulle ligga och skräpa. Jag letade ramar på loppisar och fyllde med teaterbilder. Det är jätteroligt att visa folk min historia.
Carina och hennes man driver ett skogsbad och hon berättar att gästerna väljer utedasset före det mer moderna badrummet.
– De tycker att det är kul att sitta där och titta. Det händer att gästerna är intresserade och frågar om bilderna.
Trots att Carina har mängder av bilder och tidningsurklipp är det en klenod hon saknar allra mest. En målning som skulle passa bra på utedasset.
– När Arbisteatern firade 100 år fick min mamma ett porträtt i gåva. Den satt uppe i vårt torp, men stals vid ett inbrott. Jag har sökt efter den och till och med gått till ett medium för att hitta den.