Staffan Wiman ärvde skogen av sin far på 80-talet. Nu blir knappa 20 hektar av hans mark naturreservat.
Om allt går som det ska blir Nybroskogen strax utanför Malexander ett naturreservat om några månader.
78-årige Staffan Wiman får som han vill – hans mark skyddas och knappt 20 hektar skog kommer framöver att förvaltas av länsstyrelsen.
– Det är ganska enkelt. Jag vill spara min skog och vill inte att den avverkas i framtiden, säger Staffan.
Det är på flera sätt ett mycket ovanligt ärende. Att en privatperson själv tar kontakt med länsstyrelsen och vill bilda naturreservat på sin egen mark händer ibland, men det unika är att Staffan Wiman inte vill ha någon som helst ersättning.
– Jag känner inte till att något liknande har hänt, säger Linnea Holmstrand.
När ett naturreservat bildas införs exempelvis förbud mot att avverka skog och att markbereda. Ersättningen som normalt betalas ut till markägaren ska kompensera för den effekt som förbuden får för området.
Ofta handlar det om stora summor pengar.
– Det här var den bästa lösningen. Anslagen till såna här insatser har ju minskat enormt på sistone och jag vill att min mark ska bli skyddad så snabbt som möjligt, säger Staffan Wiman.
Den snygga rävtickan växer på en av asparna i det kommande naturreservatet.
Redan för några år sedan hörde Staffan av sig till länsstyrelsen med en önskan att bilda naturreservat, men då rann ärendet ut i sanden. Det var när det närliggande Månhult naturreservat invigdes i höstas som han tog en ny kontakt.
Sedan dess har det gått mycket fort.
– Det har gått otroligt snabbt, just för att Staffan inte vill ha någon ersättning. Vi kommer troligen att besluta om reservatet innan sommaren. Då har det inte ens gått ett år sedan Staffan tog kontakt, säger Linnea Holmstrand.
Hur lång tid tar det normalt?
– Två till två och ett halvt år. En stor del av den tiden går åt till att ta fram en värdering för området och att förhandla med markägaren. Det har vi inte behövt göra nu.
Tallskogen dominerar. Här står Magnus Melander och Linnea Holmstrand från länsstyrelsen tillsammans med skogsängaren Staffan Wiman i det som kommer att blir Nybroskogens naturreservat.
Nybroskogen består till stor del av gammal tallskog, men också av stenig terräng och bestånd av asp. I området växer den mycket sällsynta stor sandlilja som är starkt hotad enligt den svenska rödlistan.
– Det finns ett större bestånd av sandliljan en bit längre bort, utanför reservatet. Annars har rävtickan, en svamp som växer på en asp här i närheten, gjort mest intryck på mig. Den är väldigt vacker, säger Staffan.
Länsstyrelsen har gjort kartläggningar och inventeringar i området enligt en speciell poängbedömning och kommit fram till att Staffan Wimans skog har höga naturvärden.
– Det är ett mycket fint område, säger Linnea Holmstrand.
Är det givet att ni bildar ett naturreservat bara för att en markägare vill det?
– Nej. Det finns områden där vi meddelat att naturvärdena inte är tillräckligt höga. I Staffans fall var det ingen tvekan om att poängen räckte till.
Förutom tallskog består Nybroskogen även av stenig terräng med aspinslag.
Staffan Wimans initiativ ligger rätt i tiden. Precis innan jul beslutade Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen på uppdrag av regeringen om en uppdaterad strategi för skydd av skog. Strategin trycker på att markägarna själva ska ta ett större ansvar.
– Tidigare har det vanliga varit att vi från myndighetshåll har tagit initiativet. Nu ska markägare ska ta ett mycket större ansvar för de naturvärden som finns på deras mark. Det är tydligt i den nya strategin, säger Linnea Holmstrand.
Hur kommer det att fungera, tror du?
– Jag upplever det ändå som att vi har ganska många som är intresserade av att skydda natur. Ersättningsbiten är en begränsande faktor och vi har en lång lista med de som står på kö för att få ersättning. Vår budget motsvarar inte intresset bland markägare.
Linnea Holmstrand och Staffan Wiman.
Staffan Wiman säger sig inte kunna speciellt mycket om olika arter, men när vi går omkring i skogen är det uppenbart att han ändå har lärt sig en del genom åren. Han ärvde marken från sin far på 80-talet och känner till varenda sten, stig och träd.
– Jag kan mina områden, men arter har jag svårt för. Jag kan på sin höjd skilja mellan kantarell och karljohan, säger Staffan Wiman och ler.
– Det känns så roligt att Staffan är med i processen. Han har kommit på namnet på reservatet, han är med oss ute och går och diskuterar skötsel och historik. Jag har en väldigt härlig stämning i kroppen, säger Linnea Holmstrand.