Boxholms arbetsmarknad domineras av tung industri där männen är i majoritet. Här saknas en stor offentlig sektor, detaljhandel eller lättare indust-ri som kan ge arbete åt kvinnor. Problemet är välkänt för de styrande kommunalpolitikerna och vissa ansträngningar har gjorts under årens lopp för att rätta till obalansen men i stort sett ser arbetsmarknaden ut som den alltid gjort.
Anna Mjörnemo har löst problemet på sitt sätt. Hon jobbar som personlig assistent på nätterna och begravningsentreprenör på dagarna.
-- Jag är utbildad undersköterska men hittar inget fast jobb. Men jag trivs med mina nu- varande sysselsättningar och eftersom jag arbetat inom vården skrämmer inte döden mig.
Vi träffas på begravnings- byråns kontor på Storgatan. Anna är klädd i mörk jumper och jeans. När det är dags för förrättning är hon självklart formellt klädd i vit blus och svart kjol. Hon är chosefri, rättfram och glad.
Hon har arbetat som tim- anställd begravningsentreprenör sedan 1997. Hans-Ivar Jonsson -- en välkänd profil i branschen -- lärde upp henne.
Begravningskapell och kyrkan var ingen okänd miljö för henne innan dess. Hon spelar trumpet och anlitas ofta vid begravningsakter.
-- Jag har aldrig varit rädd för att prova på nya saker och jag trivs med att träffa nya männi-skor, säger Anna och berättar i nästa andetag att hennes gammelmorfar Harald Johansson också var begravningsentreprenör. Han körde ortens första bårbil 1946.
Arbetet på begravningsbyrån förutsätter snabba utryckningar och uppdrag på obekväma tider. En påringning mitt i natten och Anna ger sig iväg med sin jourväska. Ett väl fungerande socialt nätverk underlättar vardagstillvaron.
-- Min mamma och min mormor ställer upp som barnvakter när min man är förhindrad.
Hon säger att visst förekommer tragiska situationer och att hon möter människor i djupaste förtvivlan och sorg. Men det hör till jobbet och hon klarar det också.
-- Det är samma sak för ambulanspersonal, sjukvårdspersonal och poliser. Och det är viktigt att inte ta med sig jobbet hem.
Vi har alla våra bilder av hur olika yrkespersoner ser ut. Hur reagerar anhöriga när det dyker upp en blond tjej med moderiktiga glasögon när man väntar sig att möta en äldre herre i mörk kostym?
-- Särskilt äldre damer har svårt att acceptera mig. Inte så att de kritiserar mig rakt ut men man märker sånt på kroppsspråk och åtbörder. Fast misstron försvinner när de märker att jag kan mitt jobb.
Har de här fem åren som begravningsentreprenör givit dig insikter och erfarenheter som du saknat tidigare?
-- Ja, jag är tacksam för till- varons små glädjeämnen. Som att min familj och mina föräldrar är friska. Men man ska också veta att livet hänger på en skör tråd och att mycket kan förändras på några sekunder. Få människor reflekterar över livet och döden.
Av de nuvarande sysselsättningarna klassar hon arbetet på begravningsbyrån högst. Jobbet som personlig assistent på nätterna kan vara ganska enformigt. Hon trivs bättre när det händer saker.
Hur ser du på framtiden?
-- Jag funderar på att vidare-utbilda mig inom sjukvården, kanske till distriktssköterska. Eller att gå vidare inom begravningsbranschen och syssla med bouppteckningar och boutredningar. Jag har under alla omständigheter svårt att se mig som personlig assistent om tio år.