Elsa sitter hemma i Hagby utanför Boxholm och väver mattor. En ska besökarna ha med sig hem till Litauen, en ska lyckliggöra någon lottköpare på festivalens tombola.
Elsa ställer också upp som festivalfunktionär i Folkets park.
Hon är medlem i den ideella föreningen Vänner emellan, en av arrangörerna för festivalen.
Elsa Gustafsson är också lantbrukarhustru och nyligen hemkommen från en åtta dagar lång turistresa i Litauen.
-- Jag upplevde Litauen som ett kontrasternas land. Det var det djupaste intrycket, berättar Elsa.
Hon nämner om hur västerländskt och modernt det såg ut i de största städerna. Vilnius och Klaipeda. Folk var välklädda och välnärda, och allt fanns till synes att konsumera.
-- Men så kom man då ut på landsbygden, säger Elsa.
Hon skrämdes av vad hon där såg. För i stora delar av landet var det på landsbygden som att vrida tiden tillbaka till 1930- och 40-talen. Det var grått och färglöst, otroligt dåliga bostäder, små jordbruk och inte tillstymmelse till några maskiner eller andra moderna hjälpmedel.
Elsa Gustafsson nämner om hur de åtskilliga gånger såg små gummor handmjölka en ensam ko som stod tjudrad. Hon förmodar att de sedan kärnade smör och ystade ost och bedrev självhushållning i väldigt liten skala.
-- Det var som att stiga tillbaka till min egen barndom, säger hon.
Elsa är mycket fundersam över hur det ska gå för Litauen att anpassa sitt jordbruk till EU-förhållanden. Hur ska litauerna på bara några år genomgå den process av rationaliseringar och strukturomvandlingar som blev mer än halvsekellång i Sverige?
-- Det hade varit roligt att få besöka ett jordbruk och höra jordbrukarnas egen uppfattning om detta. Nu åkte vi bara förbi. Turistresan var mer lagd på den historiska bogen.
Bilden var dock inte entydigt nedslående på landsbygden. I södra delen av landet fanns större gårdar, resenärerna såg skördetröskor och stora djurbesättningar.
Om detta berodde på att det är bördigare förhållanden i söder, eller om det är mer arbetsamma och företagsamma människor där, blev Elsa inte riktigt klar över. Hon hörde teorier åt båda hållen.
Förutom skillnaderna mellan stad och land, så slogs också Elsa av andra kontraster som skrämde en del.
Hon besökte ett långvårdshem i en mindre stad, Platlei, i norra delen av Litauen.
-- Den materiella standarden var som 1940- och 50-talen i Sverige. Det var så ynkligt att de hade inte ens blöjor till de gamla.
Nästan vägg i vägg med långvårdshemmet låg ett nyrenoverat konstmuseum som var överdådigt fint.
Elsa fick uppfattningen att litauerna satsar väldigt myc- ket på just museum, och fram- för allt då museum som lyf- ter fram och tar vara på Litau- ens historia och erfarenheter.
Elsa är inte förvånad över att brottsligheten är hög i Litauen. Nästan var fjärde invånare går arbetslös, det sociala skyddsnätet är svagt, pensionerna låga och studerande ungdomar flyttar gärna utomlands för att få bättre lön.
-- Detta upplever litauerna som ett stor problem. Landet dräneras på unga skarpa hjärnor.
Även om det fanns mycket nedslående att registrera så slogs ändå Elsa av den personliga resning som hon tycker att litauerna besitter.
-- Fastän de har så mycket problem var de glada och positiva och verkade ha sådan framtidstro.
Elsa tycker det stämmer till eftertanke och ödmjukhet det som en litauisk kvinna sa utan bitterhet, utan mer som ett sakligt konstaterande:
-- Hade vi sluppit den sovjetiska ockupationen under ett halvsekel kanske vi haft samma standard som ni i dag.