När Peter Johnsson inte skriver tycker han om att gå promenader i Malexander och njuta av naturen.
Peter Johnsson sitter på sin altan i den lugna sommaridyllen. Här i huset skriver han på sina kommande böcker om nazismens och förintelsens historia och om hur man har använt historien om både nazismen och förintelsen efter andra världskriget.
– Det är ett arbete som egentligen omfattar ett tiotal länder och jag räknar med att det kommer att bli två böcker i två delar. Det har jag jobbat med de senaste åren, säger Peter Johnsson.
Men det är inte alltid så här fridfulla miljöer han har befunnit sig under sitt arbetsliv. Peter Johnsson har de senaste 40 åren jobbat som utrikeskorrespondent och författare i Polen och många andra länder i Östeuropa.
– Jag jobbade för Göteborgsposten i över 30 år. Jag har skrivit för Yle, alltså radio och tv i Finland – deras svenska avdelningen. Ett år jobbade jag också för TT. Jag var med om alla revolutionerna när kommunismen föll. Inklusive murens fall naturligtvis.
Han berättar om några av de många omvälvande händelserna han bevittnat.
– Baltiska revolutionerna, det militära invasionen av Litauen 1991 när man skjuter ihjäl 17 personer. De ukrainska revolutionerna har jag bevakat allesammans. De har ju inte heller alltid varit fredliga. Framför allt inte den senaste där ganska många människor dog. Närmare 100 sköts ihjäl.
Att vara mitt i blodiga revolutioner har varit skrämmande ibland. Men Peter Johnsson menar att det inte är något han tänker på så ofta. När han var på plats var han där i sin professionella roll som journalist och gjorde helt enkelt sitt jobb.
Men han har trots allt fruktat för sitt liv mer än en gång. Det fick honom dock inte att vilja åka därifrån och sluta rapportera.
– Man tänker inte så tror jag när man jobbar. Den skräck som kan finnas, den kommer i efterhand. Men jag har upplevt många sådana situationer, även där jag själv varit direkt utsatt med kalasjnikovs i ryggen och överallt runtomkring. Stått där med händerna upp i luften.
Det stora rummet i huset har blivit Peter Johnssons skrivstuga. Här ligger det böcker i stora högar.
Som regel var han ganska övertygad om att det inte skulle komma att hända honom något, tänker Peter Johnsson. Men händelserna har ändå lämnat spår kvar i honom.
– Jag är nog ganska övertygad om att min höjdrädsla är bunden till detta. Jag var aldrig höjdrädd förr men nu klarar jag över huvud taget inte att gå upp på ett tak.
Även om han bott utomlands länge är han inte helt ny i Malexander. Han och hans fru Jolanta köpte huset 1997 och har varit där varje sommar sedan dess. När han kom dit i början av mars i år var tanken att han skulle stanna en vecka. Biljetten till Polen var bokat, men sedan kom corona emellan.
– Färjan gick inte och landet stängdes. Så jag blev kvar och nu har jag flyttat hit. Vi hade väl tänkt att kanske flytta hit 1 januari nästa år. Men nu fanns det inte så mycket att välja på.
Peter Johnssons fru Jolanta Johnsson är konstnär och i huset finns många av hennes verk.
Det är stor skillnad på att bo i en stor lägenhet i Warszawa och en villa i Malexander. Men Peter Johnsson trivs bra med naturen, lugnet och tystnaden. Ensamheten gör också att det går ännu lättare att skriva på böckerna.
Vad saknar du mest med Polen?
– Naturligtvis stadslivet. Möjligheten att gå på teater. Och även människorna som jag har arbetat med och känt i största delen av mitt liv faktiskt.
Men bara för att han bor långt ifrån vännerna har han inte tappat kontakten med dem. Peter Johnsson har i sitt yrke haft förmånen att lära känna många intressanta personer som blivit både ministrar och presidenter i Östeuropa.
– Jag har fortfarande kontakt med dem. Jag pratade bara häromdagen i telefon med Vytautas Landsbergis som var Litauens förste president. Jag har haft ett oerhört intressant liv, att ha upplevt alla dessa omvälvningar och hela detta historiska skeende.
Tomaterna i Peter Johnssons trädgård är inte klara än.
Även om han håller sig ständigt uppdaterad på den polska politiken och följer skeendena i Östeuropa så har han inga planer på att åka tillbaka. Bara om en speciell revolution sker, då har han lovat sina bekanta i det landet att komma ner och skriva om det.
– Jag har sagt att om det blir en verklig revolution någon gång i Vitryssland, eller Belarus som det egentligen heter, och man störtar diktatorn som sitter så åker jag nog dit. Men då blir det en bok om den revolutionen i stället för tidningsartiklar.
Tror du att det kommer att ske?
– Det ser inte ut att hända. Men jag har lovat mina vänner där att om det händer så ska jag komma dit.