Christophe Decocks dröm är att bli befälhavare på Boxholm II, ångfartyget som trafikerar sjön Sommen sommartid. Men för att kunna bli det måste han skaffa sjötid, och timmarna på Viktoria räknas tyvärr inte, eftersom hon drar sig fram med en kabel till Torpön. Ingen riktig sjöfart, tycker myndigheterna.
Men den här sommaren skaffar han sig sjötid genom att praktisera på Boxholmtvåan. Varannan vecka jobbar han på Sommen, varannan på tryckeri, eller på posten hemma på Orust.
Och det är faktiskt inte så enkelt som det ser ut att köra Torpöfärjan. Den har visserligen sina kablar att följa – styrkabeln på sydsidan och drivkabel på norra sidan av färjan. Men spakarna på manöverbordet styr man med, inte med roder utan man bromsar kabeln för att motverka strömmar och vind som vill flytta färjan i sidled.
Sen ska bom upp och ner, och påkörande trafik dirigeras rätt så att de maximalt sex bilarna får plats. Soliga sommardagar är det mycket fritidsbåtar i farleden. De ska så klart vänta när färjan går, men alla båtägare är inte så pliktskyldiga, berättar Christophe.
– Det är mycket farligt att köra på kabeln, det kan även skada kabeln men farligast är det för den mindre båten.
Den här dagen har han med sig 10-årige sonen Jonas på färjan. Han springer gärna fram och trycker på knappen för att öppna och stänga bommen.
1997 kom Christophe till Sverige andra gången. Första gången bodde han här som barn, tre år i Stenungsund. Pappan hade jobb som projektledare på Esso-raffinaderiet. Men sedan flyttade familjen tillbaka till Belgien.
– Jag hade hela tiden en längtan till Sverige. Egna minnen och foton har gjort att jag alltid velat tillbaka. I Belgien är det så tätbefolkat och stressigt. Det trivs jag inte med. Jag ville till lugnet och naturen i Sverige, berättar han medan han väntar på att köra en ny tur.
Efter studierna tog han sin bil, en Volvo Amazon, och körde till Stenungsund. Där pratade han med gamla grannar och andra som känt hans pappa. All svenska han lärt sig som barn var borta. Som utbildad tryckare fick han jobb på ett tryckeri i Lysekil. Men det blev en kort tid i Sverige. På nätet träffade han sin blivande fru, belgiska även hon, och mitt i studier hemma i Belgien.
– Överenskommelsen var att vi skulle flytta till Sverige så fort Vicky var färdig.
2001 gick flyttlasset och sedan dess har de bott på västkusten. Hon jobbar som administratör inom vården, han har haft olika tryckerijobb. Genom en kompis på Orust som körde färja fick han idén att ta skepparexamen och börja ratta färjor åt Trafikverket. Christophe har bland annat jobbat i Kungälv.
– Men där var det betydligt mer stressigt, många bilister är pendlare som har bråttom och stämningen kan bli irriterad. Här i Sommen är det lugnare. De flesta är glada och vill prata några ord, säger Christophe.
Ibland kommer det en belgisk, eller oftare holländsk bil (dock färre i år), och då passar han på att ta betalt på flamländska.
– De blir lite förvånade och undrar hur jag lärt mig det, skrattar han och säger att han gör reklam för Sverige som land.
Även holländaren Hein Koelmans är hitflyttad. Han och familjen campar just nu vid färjeläget. Där har de träffat Christophe och blivit vänner. Hein och sonen Thomas följer också med färjan några gånger fram och tillbaka för en pratstund på förmiddagen när trafiken inte är så tät.